Hjälp, jag är digital!

I dag blev det bekräftat att jag tänker digitalt. Jag och Jk pratade i telefon. Så här lät det:

- Visst var dopet fint i helgen, sade Jk.
- Ja, verkligen svarde jag entusiastiskt. Munkens bilder blev jättebra, men hon kan inte ha lagt ut alla bilder för det var inte alls så många och hon tog ju massa kort.

- Eum... (Jk var hyfsat tyst i andra änden luren)
- Även Lenberg hade lagt ut lite bilder, fortsatte jag innan jag kom på att Jk tillhör den minoritet som ännu inte har facebook.

- Just ja, du är ju inte med på facebook, du menar alltså att dopet var fint.
- Ja Elin, jag tänker v e r k l i g h e t, inte digitalt, konstaterade Jk.


Fortsätter på facebooklinjen, inte i den bemärkelse att jag ska tala om hur beroendeframkallande och vilken hajp det har blivit; det är ett ämne jag tror en bred allmänhet och ledande kvällspress redan pressat musten ur. Utan om hur fruktansvärt det kändes den kvällen jag gjorde mig redo för utgång och med kläder, smink och posen redo i spegeln för första gången tvingades grimasera av avsmak. Inte för att jag är ful, utan för att jag var så jävla trött på att se det där fejset som log tillbaka mot mig i spegelglaset. Med drygt 200 bilder av mig som folk främst under sommaren har 'tagit och 'taggat' där jag står inte sällan med en öl i hand, ett stort skrattande gap och något flackande på ögonen har jag nått min fotogeniquekvot (om denna nu finns). Kännetäcknande för dessa foton är också att det vanligtvis är en, två eller tre olika kameror som plåtat under en och samma sekund vilket resulterar i att jag inte bara tröttnar på mitt eget partyface utan också på alla dessa kläder jag har på mig. En tröja som i verkligheten använts en gång kan i den digitala välrden mer eller mindre refereras till som "den där gamla trasan". Blir med andra ord en dyr affär.

Så om arbetsgivare befarar att Facebook kommer få företagen att förlora cash när arbetarna maniskt kollar pix på nätet och nosar rätt på folk vars namn de en eller två gånger har hört talas om i stället för att sköta sina ordinarie sysslor har jag ett förslag: Investera i klädbutiker och diverse hår- och makeupsalonger. För vi är fast i det digitala beroendet; vi vill inte sluta snoka och vi vill inte sluta titta. Men vi kommer att tröttna. För facebookarnas höga bildomsättning borde få varenda jävel att tröttna på sitt yttre. Jag vet i alla fall att jag har gjort det.