Botten är nådd.

Nu är det mycket. För mycket för att lilla jag ska hinna med. En dryg vecka kvar av skolan och jag har lyckats dyka rakt ner i en djup svacka som inte vill ge mig ens en gnutta sol. För några dagar sen ville jag bara spy galla, vilket var mitt vackraste uttryck då. Men nu är det ännu värre. Självförtroendet har sinat och jag krälar på botten. Och inte gör det saken bättre att ens lärare av någon outgrundlig anledning tycks avsky en. Har deadline på reportage i morgon, vilket jag började med igår kväll i form en intervu. Gick så där, blev lite ostrukturerad, men slumpen gav mig inte de bästa förutsättningarna. Och utan ett självförtroende är intervjuer och reportage inte världens bästa sysselsättning.

Än ska jag kanske inte förkasta allt. Renskrev anteckningarna i morse och insåg att hela grejen faktiskt kan bli bra. Detta efter att jag spenderat en halvtimmes dividerande på väg till tåget med herr ex om mina brister gällade mitt kommande yrkesval då han gav mig lite kritik för min intervjuteknik. (Har en kaffetorsk inte fått sitt morgonkaffe än så är kritik ingen höjdare). Dividerande kanske var att ta i, herr ex hade nämligen rätt och när jag gör fel och någon annan har rätt blir jag rätt frustrerad. Speciellt då jag råkar vara medveten om mina brister. Hur som helst, dividerandet bestod av en liten kommentar från herr ex. Varpå jag totalt brast och gormade om att det var synd om mig och att inget var mitt fel.
- Förlåt, sa herr ex.
- Det är lugnt, svarade jag och tog ett djupt andetag. Jag kan bara inte ta kritik idag.

Sen så blev jag plötsligt förbannad igen.
- Fan. Jävla stress. Skitskola. (Vet inte hur mycket jag faktiskt sa eller hur mycket jag egentligen bara tänkte, men less var jag.)

- ÅH, utbrast herr ex samtidigt som en liten glödlampa plötsligt tändes ovanför hans huvud. J A G borde ju veta att INTE ge dig kritik innan du fått ditt kaffe.
(Nej, det borde du verkligen inte göra, tänkte jag)

Jag fick mitt kaffe strax efter. Då började jag gråta i kassan på pressbyrån. Kommer fortfarande inte underfund med om det var av glädje för kaffet eller av brist på andra talanger. Sedan snyftade jag lite fram och tillbaka på tåget medan jag spillde kaffe över allt. Sade adjö till herr ex och begav mig till skolan. Väl där renskrev jag anteckningar, började förbereda för en opponering och blev på bättre humör. Sms:ade herr ex; tack och nu är allt bra igen. (Herr ex är verkligen en pärla som kan ta mitt taskiga morgonhumör).

En timme senare skulle dagen komma att bli värdelös igen och jag likaså.

En tjej opponerade på min text och gav den enbart ros. Likaså resten av klassen. Kul tänkte jag, hade inte höga tankar om den innan. Sedan gick läraren igång och sågade den helt. Och mig. Efteråt sa en kurskamrat "Elin, jag fattar inte varför hon alltid är så elak mot dig". Och jag blev varm om hjärtat. Kul att nån annan märkt av det. För så är det. Om någon undrar varför jag plötsligt tappat lusten för att skriva och för att plugga är detta en av huvudorsakerna. Fick se tidningen som jag var layoutansvarig för färdigtryckt idag, högt sa hon att det var den snyggaste någon klass någonsin gjort. Till mig har hon inte sagt ett pip. Känns otroligt peppande.

Nu har jag övat lite. Dags att skriva något mer seriöst kanske. Deadline närmar sig.

Grådisigt.

Så var det måndag igen. Tog en trip till småland i torsdags, men fyra dagar bland kor och grisar var inte riktigt tillräckligt. Fortfarande lika trött när måndagmorgonen är tillbaka.

100-års kalas hos mormor Lenis i lördags. Festen hölls på bullerbyn, vilket tycks minska i storlek för varje nytt besök. Kanske är det jag själv som växer. Var trevligt, men drog nitlotten och fick köra hem, så ingen alkholhaltig dryck för min del. (Var iof rätt lugn fest, annat var det på 95-års kalaset, då hade jag inte velat dra samma lott). Fascinerad över att vara 100 år och fortfarande ha varenda minne väl förvarat. En skruplig gammal tant, men med en röst som kan få 80 personer att sitta med gråten i halsen under ett tal. Under kalaset drev diverse tyska turister förbi och fotograferade. Om det inte redan är allmänt känt råder det en tysk invasion i de småländska trakterna, bullerbyn i sig är en stor magnet. En mamma kom också in med sina barn och frågade om de fick hälsa på 100-åringen. Normalt brukar det vara hundar barn vill klappa.

Har en massa plugg men ingen inspiration alls. En slående reportageidé blev sågad (dels av mig själv förvisso) pga av tidsbrist och eventuella etiska dilemman, kan ju nämna att den innefattade inavel. Skulle skriva om festen i lördags, men är måttligt förtjust i idén. Ett musikreportage återstår, vilket skulle kunna bli toppen, men som vanligt är min inspiration och motivation nere på noll. Får hoppas på att det bara är måndagstristess som är orsaken. Till råga på allt, ska jag dra och jobba två timmar vid stängning. Jag som hade tänkt att bara slösa bort 24 timmar idag. Dessutom har jag satt på mig en somrig klänning och tänkte dra och ta en fika med favvofamiljen, men så blev det mulet, grått och trist. Jag är på dåligt humör.

Förädiskt.

I fredags bar det av till Örebro för fest med 80-talstema. Försökte hitta nåt som såg så inte jag ut som möjligt, vilket resulterade i neonrosa leggings, svart t-shirt med lackbälte, stort tuperat hår med leopardmönstrat pannband. Självklart också en hel del smycken och obligartoriska pumps till det. På McDonalds någonstans längs E18 var det mer än en som pekade, så någonting uppnådde vi med klädseln. (I ärlighetens namn kändes det lite som vi skulle ut och ragga lastbilsförare, gränsen mellan vulgärt och roligt är ibland hårfin).

I Örebro bjöds det till förfest hos värdinnan och värden. (Smeknamnen kanske dyker upp sen, men denna benämning får räcka för tillfället). Därefter ner till lokalen med en hel del dans och ytterligare alkoholintag. En jonglör briljerade med tre små facklor och efter ett tag förstod vi nykomlingar att detta inte var något unikt för stunden. Några suckar, ett buande från lenis, fnitter från mig själv och en kommentar i bakgrunden; "Alltså om man kan jonglera, hur svårt kan det där då vara?!". Munken försökte efteråt säga nåt snällt till killen och tog upp sin kamera. "Titta här, jag tog lite bra foton på dig". Hon visade sina bilder och insåg samtidigt att det inte alls var vidare uppmuntrande, bildbevisen bekräftade det vi alla sett. Brinnande käglor på marken, en efter en, men aldrig i luften. Munken gick tyst därifrån.

Att gå på fest utklädd är riktigt kul, speciellt som i fredags då alla verkligen hade gått in för det. Killar som visade sina paket i slimmade tajts, tjejer i stringbody och diverse axelvaddsjackor. Alla hade försökt och mer eller mindre lyckats. Själv spanade jag in en pudelrockare med brillor för ögonen. Han var både lång och smal, vilket passar mig perfekt. Runt tolvslaget skulle pudeln följa med hem och hämta mer cigg, men på vägen gick vi förbi hans lägenhet. Vet inte riktigt vad vi skulle dit och göra, kanske hämta något annat. Hur som helst, blev jag plötsligt riktigt trött och tog en tupplur på hans säng. Jag vaknade inget mer den kvällen, trots 5 missade samtal från halvt om halvt oroliga vänner. Till sist hade pudeln tagit mod till sig och svarat på min lur och berättat att jag hade somnat. (Och nej, jag är totalt omöjlig att väcka om jag inte sovit mer än tre timmar). Munken, som jag skulle bo med, blev utan bostad eftersom jag, konstigt nog, hade nyckeln. Löste sig dock genom att hon fick sova hos Lenis. Lenis som delade rum med Bamse, tvingade den sistnämnde att hitta en bortamatch (dock en oskyldig sådan). Allt tack vare mig!

Vanknade på lördagen och förstod direkt var jag var. Men dock inte vem den solbrände backslickkillen bredvid var. Vart tog min pudelrockare egentligen vägen? Han som jag spanat in kvällen innan. Tack och lov för att en maskerad inkluderar så mycket alkohol att jag däckar innan något annat hinner ske. Men fy fan vad folk kan luras.


Lördagen bestod av bilkörning och bakismys. Favvofamiljen nr ett kom hit på krubb och lite slager. Det första gott, det andra pinsamt.

Pannkaka.

Dagen till ära steker jag pannkakor. Fick bli i en wok eftersom jag ännu inte införskaffat någon riktigt bra stekpanna. Men gott är det oavsett. Det är dock inte riktigt lika gott som när man var en liten knodd. Kunde äta säkert en tjugo stycken (nej, jag var inte speciellt fet)när mamma stod för stekningen. Ännu värre var det i skolan, de där slemmiga halvstekta centimetertjocka sakerna som slank ner en efter en, ändå tills magen var väg att vända sig ut och in och spotta fram en vit geggig sörja. Och då hade jag för länge sedan passerat tjugostrecket. Max fem per person var den gyllene regeln och som man som fjortis bara var tvungen att bräcka, bräcka med stort, även om det så skulle kosta en hela eftermiddagen för att komma i ett något någorlunda normaltillstånd. Idioti. Men på den tiden var det något helt annat.

Tänkte ta mig iväg på stan och leta pumps till 80-tals festen. Visst har jag en hel del åttiotal här, men mest i form av synthversioner. Tänkte det skulle vara trevligt att ändå göra någon slags radikal förändring från mitt vardagliga jag, så jag tror jag kör på någon vulgär stil. Hmm... Får expertishjälp av fia strax. Måste kila.

Brusigt rus.

Egentligen borde jag bara ta och sova nu, men någonting håller mig fast här. Sitter på en stor kudde på golvet med datorn framför mig. Här tillbringar jag ungefär 80 procent av den vakna tid jag är hemma. De övriga 20 % består till 15 % av att datorn ligger i den säng jag också ligger i, samtidigt som TV:n är igång och radion spelas i bakgrunden. Tidningen ligger mer än sällan bredvid datorn, även om den prioriteras under de övriga 4 % då jag äter. Att den ligger bredvid datorn är egentligen totalt meningslöst. 1 procent återstår, jag vet. Den får gå till dusch, toalettbesök, smink och hårfixande, samt tjuvrökning på balkongen. (eller fransk balkong som det egentligen heter.)

Jag är alltså fast. Likt en herionists sprutbehov har jag hamnat i ett osunt mediemissbruk. Jag förloras i bruset och har i slutändan glömt allt som sagts och allt som visats. Men ändå sitter jag likt förbannat kvar, trots att ögonen är grusiga av trötthet och ryggen knakar av taskig hållning. Förstår inte riktigt vad det är jag väntar på. Att någon ska smälla en raket på nätet? Det kommer inte att hända. Att jag ska stöta på något otroligt spännande bland alla googlesökningar? Det kommer inte att hända, så länge jag söker på samma jävla grejer. Att jag helt enkelt ska få en uppenbarelse? Ja, kanske är det precis vad jag söker. En uppenbarelse som kan få mig att klippa banden. Sluta med fjärrkontrollen, stänga av snacket och helt enkelt stänga ute världen från mitt hem. Finns det något slags antibus mot mediemissbruk? I så fall behöver jag en langare nu.

Bangare.

Sitter och lyssnar på P3 om asexuella individer. Måste erkänna att området känns lite diffust. Ordet betyder kort och gott att en individ inte styrs av någon sexuell drivkraft. Men enligt en tös på asexuellas riksförbund (eller nåt liknande, lyssnade med ena örat och har inte dubbelkollat mina källor) kan det vara något periodvis, alltså ett intresse som kommer och går. Gränsar inte detta då till att man helt enkelt är lite trött på sex för tillfället eller eventuellt på sin parter? I så fall borde ju varenda en som hamnar i en (förmodligen oundviklig) svacka i en relation då och då bli asexuell. Nästa gång jag inte känner för att ligga med min kommande partner kan jag säga "Nej tack, jag är asexuell". Enkelt. För att nästa kväll vara mer än villig. Genialt.

Förutom att driva totalt onödiga teser idag har jag inte haft mycket för mig sen hemgång. Skulle ha en vän på middag, men "bangade". Jag är trött. Bangat rätt mycket på senaste. Igår drog jag in en kompis till stan för utgång. Skulle först möta upp munken på en öl, men slutade med att jag bangade på båda. Och en tredje som jag skulle möta på söder. Tror att mitt bangande har att göra med min totala oförmåga att sortera bland alternativ och helt enkelt säga nej till en grej och ja till något annat. Så i slutändad blir det nej till allt. Nej. Nej. Nej.

Nu ska jag sova. Ja tack.

Huvudvärk

Kort och gott: Tidningen är klar. Att jobbet var klart firades med en hel del öl på söder. Otroligt hur mycket människan förmår hinka i sig när hon är utarbetad. Slutar oftast i någon form av katastrof, så det blev hemgång redan vid tolv. Idag är jag bakis. Och sen till jobbet.

Inkompetenta idioter.

Pust. Nyss hemkommen från skolan, var länge sedan jag var så pass amitiös som nu. Håller på med en tidning och fick idag av en lärare höra att "det är den snyggaste tidning som någon klass gjort". Sägas bör (enbart för att skryta)att jag är layoutansvarig. Kan på fullaste allvar också tillägga att texterna i mångt och mycket suger, men utsidan är allt som räknas. Ingen har väl någonsin påstått motsatsen..?

Blev övertalad att gå hem från skolan vid åtta ikväll, kanske var lika bra eftersom jag ska orka vara trevlig i morgon också. Det tar på krafterna att vara trevlig samtidigt som man ska försöka få bukt med halvtaskiga layouter. Och det gäller ju att den man hjälper är någorlunda öppen för konstruktiv kritik och lite redigeringar. Och viktigast av allt positiv. Något alla inte är. Ska inte säga för mycket, vem vet vilka som letar sig hit och tar mitt skitsnack personligt. Men hade ett behov av att ändå säga något. (Helst skulle jag skrika ut lite ren och skär ilska, men det syns ändå inte). En del är tacksamma helt enkelt för att man lägger ner tid, själ och kunskap medan andra inte alls tycks fatta att det ligger lite jobb bakom. Som någon skrev; det är inte ett halvdagsprojekt. Nej, det är en heldags. (Inte sant, för det kräver mer än en vecka om vi ska få det bra).

Förutom att planera en hel del konflikter med min klass och lärare, där diverse fula ord som mongosar, inkompetenta idioter och rövslickare dyker upp har jag faktiskt planer som verkligen ska bli av på G. Nästa helg ska jag tydligen på fest i Örebro med 80-talstema. Skönt med lite miljöombyte och kul att få klä ut sig. Troligtvis blir det inte vidare svårt, är nog bara att öppna garderoben för att hitta en lämplig outfit.

Dags att dega. Skönt.

Ny månad, ny motivation

April fick inte många inlägg. Varken tid, motivation eller lust för att skriva har velat infinna sig. Gör ett nytt försök nu, första maj och allt vad det innebär. Har för första gången på evigheter tillbringat en hel dag i soffan. Okej, ännu värre; i sängen. Bara jag, mitt täcke och tv:n. Diverse meningslösa och fruktansvärt dåliga amerikanska serier har rullat en efter en. Den värsta var nog "Fashion House", totalt rutten. Ingen handling, inget skådespel och definitvt ingen underhållning. Undrar var femman egentligen betalar för att sända sådan skit. Antagligen en hel del. Tog mig iallafall upp till sist, klockan 17, bara för att knata ner till konsum och handla hem något. Både kyl, frys och skafferi har ekat tomt ett bra tag (varken haft tid eller gott om cash till att fylla på dem) så bestämde mig för att storhandla. Resultatet blev två äpplen och ett trettiotal mandariner. Och en ost. Jag är värdelös på att storhandla.

Tänkte kila in mot söder om nån timme för att bgå och se en film. Väljer mellan Free Jimmy och The Departed. Free Jimmy känns lite roligare att se, animerad rå vuxenhumor låter inte direkt illa. Fast när jag ändå kört med taskiga serier hela dagen kan jag ju fortsätta på det amerikanska stuket och ta en hollywoodrulle som the departed, har iallafall hört att den ska vara bra.

Igår var det valborg. Flanerade ett tag på stan under dagen och åkte sedan hem till ett äckligt stökigt boende. Gömde mig under täcket en timme för att slippa se skiten. Sen fyllde jag ett megaglas med rött, satte på schysst 80-tal och körde igång med städning. Gick riktigt bra faktiskt, men ska jag vara ärlig var det nog vinets förtjänst. Kombinationen nytta/nöje är det bästa jag vet.

Vågade mig trots alla kids ner på stan efteråt, hamnade på debban där jag mötte upp Idosh och hennes franska designerpolare. Mycket trevligt. Lyckades vara duktig och ta nattbussen hem till slut, vilket visade sig vara rätt trevligt. Fick sällskap av en trevlig prick hela vägen till skanstull. Taxi kanske inte alltid är det ultimata färdmedlet. Jag måste börja omvärdera mina tidigare måsten.