Festligt julbord.

Så nu har det varit julafton ännu en gång. Hade en riktigt lugn och skön gårdag, med minimalt av paket och folk. Dock ska vi köra på motsatsen nästa år. Kan vara skönt att variera sig lite.

Julbordet har jag krubbat av mer än vanligt. Brukar egentligen inte tycka om sånt, men sista året har jag börjat uppskatta det mesta i matväg. Bra eller dåligt vet i fan, men ner går det. Fast spansk omelett och pepparkakor med mögelost kanske inte riktigt räknas som den traditionella jumaten, så jag ska nog vänta lite med att skryta om min omänskliga julaptit. Knäcken funkar dock alltid.

Mycket TV att välja på under kvällen. Blev sällskapsresan 2, rätt kul. Om än inte till nittio procent nostalgi. Fick fira ihop med herr ex också, men det var bara skönt. Julen är ju till för de man håller av och jag håller av mitt ex. Ex-gillare som jag är.

Idag nalkas det antingen utgång eller inte utgång. Har lite beslutsångest. Egentligen borde jag stanna hemma i en vecka för att minimera risken att bränna pengar eller använda krediten, men jag tycker helt enkelt att det är roligt att gå ut. Jag borde tröttna snart, om inte annat så för min egen hälsa. Sist jag var ute och roade mig var den 22a. Lyckades festa till det så hårt (dock helt utan ångest, för jag var bara trevlig och spontan, men inte det minsta galen) att när jag blev hämtad av mina kära föräldrar från en efterfest fick jag syster att vända sig mot mig efter en minut och utbrista: "Du är ju full!" Jo, jag var nog det. Skulle egentligen varit inne i stan vid den tiden och köpt en klapp, men den tanken var ju glömd och förlåten. Hade hängt på både förfest, august, debaser medis, riche, berns och efterfest under en och samma kväll/natt. Det bästa var min taxikidnappning av en bekant på götgatan och en glöggflaska på åsögatan (självklart med både russin och mandlar med) vidare till en efterfest i enskede. Färdmedlet var en köpt taxigubbe som jag tyckte var så snäll att jag gav honom en rejäl dricks fast jag tidigare prutat på priset. Clever girl!

Hur som helst. Ikväll blir det garanterat lugnt. Oavsett utgång eller ej. Tror jag ska ringa herr ex och se om han vill festa till det. Kanske är redo för sånt nu. Den som lever får väl se (ska sluta säga så till nästa år). Eller så blir det väl jag, munken och peruanen. Med reservation för andra planer. Imorn ska jag vara fri från bakfylla, fira jul med farmor, faster och gubbe samt gå och köpa mig en klarblå klänning. Den är fin.

God fortsättning... Är det fortsättning på resterande år eller hela julhelgen? I sådana fall sträcker det ju sig till efter nyår. Hmm. God fortsättning fram till nyår säger jag iallafall. Sen är det en ny era som vi får ta hand om då.

Glöggfest baby.

Igår vaknade jag med en tredje halsmandel. Otroligt obehagligt. Imorse hade den växt till sig ännu mer och spridit en värk ända upp i hårfästet där bak. Gick iväg en timme innan jobbet för att gå förbi vårdcentralen och kolla vad det var för något, men jag bangade när jag kommit halvvägs. Skulle väl ändå ha kört min vanliga "hos doktor variant". Alltså gå till läkaren och säga att allt är lugnt, har inga problem med något och betala 140 spänn för ingenting. Så jag tog mitt förnuft till fånga och struntade i det.

Istället tog jag tåget till handen för att möta upp herr R och få min efterlängtade post. En krediträkning på 5000 och ett avi för en röntgentid av handleden. Jippi. Hade tagit ett tåg för tidigt så jag knatade upp till centrum och postade ett brev samt ringde och frågade var herrn höll hus. Hade ju tänkt tajma honom på vägen till tåget, men icke. Nej, var är du? frågade han istället mig. Tåget går ju om två minuter. Oj oj. Jag missade visst det fast jag var för tidig. Jaja. Han väntade iallafall på mig så jag slapp bli utan både räkning och kallelse.

Tågturen var riktigt trevlig. Berättade om min dröm också. Kan ju meddela att jag är en riktigt bra tonsättare och låtskrivare. Iallafall var jag det i drömmen. Hade skrivit en grymt bra låt och hade kvar känslan när jag vaknade. Synd att jag inte kom ihåg något mer konkret än en känsla.


Sista dagen på jobbet var prima och tog mig en starkglögg i bakrummet för att fira. Lyckades undvika carolas julsånger hela dagen och hade en eftermiddag med mycket och trevligt folk på besök. Lät de flesta till och med stanna till en halvtimme efter stängning. Speciellt en kuf till stammis som sitter med sin ibook och skriver dagarna i ända. Undrar vad han skriver. Fast jag gillar honom, men vågar mig inte riktigt på att prata. Han tittar. Och tittar. Och tittar lite till. Jag undrar hur det kommer sig att det kan vara så intressant att titta på en tös som serverar folk, ställer upp koppar och tallrikar på dess rätta platser och fixar och donar i allmänhet. Men han tycks ha förstått den poängen. Skulle uppskatta om han fick för sig att berätta. Varför dras jag egentligen till kufar? De normala, roliga, sociala tio-poängarna klarar jag inte av, men kufarna... De är dem jag ska ha. Och folk man kan umgås med utan att någon behöver prata. Orkar oftast inte prata. Och ibland är det skönt att slippa lyssna. Så tysta, introverta kufar är det jag hädanefter ska skriva som kriterier i kommande kontaktannonser.

Varit på glöggfest i afton. "Men baby, går du alltid på glöggfest" skrev mr Ax idag. Faktum är att det varit otroligt lite av den varan i år. Andra utav tre stycken i år. Förra året var det i princip allt vi gjorde. Glögg. Mer glögg. Mest glögg. Såg en whiskyglögg idag dock som jag skulle vilja prova i morgon. (Tredje glöggfesten.) Det kanske jag ska göra också.


Börjar känna att ögon inte orkar med längre. Ska ta och slagga i munkens säng snart. Solo. Munken nappade på nya/gamla äventyr. Diggar det.

Glastuggare.

Glad, arg, ledsen, sur? Idag har jag ingen aning om vad jag är och vad jag känner. Var glad mellan 9.00 och 11.00. Efter 11.00 höll jag på att ha ihjäl en tant genom att servera mat mixad med glasbitar. Hon var inte glad. Självklart fick hon pengar tillbaka och jag erbjöd henne både mer mat och kaffe. Ville hon ha det? Nja, pengar gick an och likaså kaffe men någon mer mat skulle hon minsan inte äta på vårt café. Skämdes en aning men blev lätt irriterad då hon ville ha sparris. Sparris var nämligen bra att äta om man krubbat glasbitar. Hur hon fått reda på den saken vet i fan, men antagligen var hon en mycket van glastuggare.

Hur som helst. Sen blev jag på bra humör igen. Skickade iväg ett sms till en gammal dejt och gjorde som vanligt misstaget att trycka på skicka innan jag skrivit mer än hej. Fick helt enkelt skriva om det hela och förklara mig. Ses i veckan? Jovisst. Eller inte? Nähä. Skit i det då. Jag har ändå inte lust eller tid. Men vill ju bara få bli lite besviken eller sviken. Kan någon svika mig så jag kan få klaga lite? Fast jag gillar ju inte att klaga. Vem ska jag klaga på när jag hela tiden sabbar för mig själv? Kan ju iallafall beklaga mig om än inte klaga. Beklaga mig på alla som gör något vettigt och som får mitt eget liv att kännas som en dans på tomt golv. Eller beklaga mig över min egen slapphet. Det sista vore nog både mer rättvist och logiskt. Ska fortsätta att slappa till det den här veckan. Har fyra projekt som tar mig helt bort från ambitiösa framsteg. För det första ska jag avanmäla mig till tentan på fredag. Den tar jag nästa år. För det andra ska jag avboka en tid för att röntga handleden. Det skiter jag helt enkelt i eftersom jag ändå går till läkaren och säger att jag inte har några problem. Idiot skriver jag klart och tydligt i min egen panna. För det tredje så ska jag ringa och avboka ett möte gällande filmfestivalens juniorsektion. Vill inte jobba med press eller tidning. Iallafall vill jag inte visa mig seriös just nu. Och för det fjärde ska jag se till att dricka en massa glögg och festa två-fyra dagar. Bara för att.

Ledsen har jag dock inte varit idag. Det är ju bra. Just nu är jag uttråkad. Uttråkad för att jag inte riktigt kommer på vad jag ska ta för mig. Den 11 januari flyttar jag till en egen lya. Då kan jag ta för mig en massa. Kan ligga och slappa i mitt tillhål så länge jag önskar. Kan plugga hur mycket jag bara vill. Kan lyssna på musik utan att tänka på ljudnivå. Kan ta hem vem fan jag vill när fan jag vill. Kan måla en tavla. Kan skriva en bok. Kan få lite inspiration. Kan fixa och dona. Ja, jag kan helt enkelt börja leva hemma då. Tror faktiskt att min bostadssituation är orsaken till att jag börjat klubba som en tok. Har varit ute i snitt fyra ggr per vecka non stop sedan jag kastade ut mig själv från sambon. Börjar bli tomt i både kassa och hjärna. Krediten är flitigt använd och sömnen har blivit lidande. Men vad gör man inte för lite nöje?

I lördags var jag på julfest på jobbet. Var jättetrevligt även om jag var lite seg i början. Hade jobbat hela dagen och varit på 2:35:1 på berns kvällen innan. Fast det sa jag inte till någon där. Ville hålla låg festprofil. Samtalsämnet som var hetast under kvällen var huruvida jag hade blivit förnärmad förra julfesten när kollegan kommit dragandes med min strumpa. Och hur rolig jag hade varit när jag pimplat vin, försökt lära ut "ring of fire" utan att minnas en enda regel samt hur kul det var att jag försvann och hittades sovande i bakrummet. Jag kan bjuda på det, men såg till att inte upprepa händelsen i år. Fick dessutom en extra julklapp av chefen. Ett dussin tändare med mitt namn på. Det var snällt för jag tappar alltid bort mina tändare och har nog aldrig haft en egen på jobbet.

Gick på världens sämsta ställe efteråt. Soupbar eller vad fan det nu hette. En äcklig klubb dit vi gick för att någon kände någon och vars lokaler var proppade av en massa äckliga, fula individer. Fick ta till flykten direkt... Hemsk upplevelse som aldrig ska upprepas.

Nu ska jag dricka vatten. Tack för mig. Hej.

Räddaren i nöden.

Ska det vara så jävla svårt att bara vara? Hur är man en bra vän när tiden inte räcker till, när man själv också är instabil och helt enkelt inte orkar. Jag håller tjäften. Säger inte ett ord ifall det inte råkar brista när bredden är nådd, men i stort låter jag bli att klaga. För jag vet, att alla ni andra har minst lika mycket skit runt om er som jag själv, oftast mer där till. Så min filosofi går ut på att vara den positiva glidaren som bryr sig, men sällan klagar. Det har funkat hyfsat bra.

Dock får man till slut nog på galenskapen. Har aldrig haft ett kompisnät så intrasslat i skit som nu. Vad hände med alla bekymmerslösa år, där det största problemet var att ens kille hade dumpat en. Nu är det mer seriöst. Gör killen slut är man bostadslös och kanske blir tvungen att skriva på skilsmässopapper och ha vårdnadstvister. Är någon lite hängig handlar det inte om en vanlig höstdepression, nej nu ska det till och överdosera morfin och lyckopiller tills musklerna domnar och psyket lägger av. Eller så är man i en livskris för att någon har lämnat vår kära planet jorden alternativt lyckats hänga sig kvar med minimala marginaler. Släktingar tuppar av en efter en och familjerna blir färre och mindre lagom till hela tjocka släkten ska skiva upp julskinkan. Och vad gör jag? Jag lyssnar. Jag lyssnar. Och jag lyssnar. Men jag har inte tid att hjälpa. Vissa vill jag inte mer än att rädda, vara den där messias som helt enkelt lyfter bördan från deras axlar och tar på mig den själv. Men det går aldrig. Ni behöver riktig hjälp, riktig hjälp med mediciner och lyssnare som faktiskt har tid att göra det på heltid. Sådana där som inte har en tenta om några dagar och slipper ta sig i genom mängder av artiklar för att skriva en uppsats.

Och så får man höra något av en gammal bekant. Ja, varken mer eller mindre än bekant. Får lyssna på hur mycket som hänt, hur många överdoser som tagits, hur många killar som försvinner, hur många aborter som gjorts, hur illa det är med vänner som sviker, vänner som inte ställer upp och snälla, snälla Elin. Kom hit. Kom och var mitt sällskap. Jag suckar. Jag vill inte. Jag hinner inte. Jag offrar mig själv för jag säger ja. Ja, jag kommer. Självklart. Man kan inte lämna en vän i nöd. En sårad soldat. Man måste helt enkelt visa att man bryr sig. Att det finns folk som bryr sig. Trots att man inte vill. För vad gör jag den dagen de inte finns och jag långt bak i mitt huvud kommer att veta att jag kunde ha försökt.

Plugget går åt helvete just nu. Men jag har iallafall bra betyg i bagaget... Leva på gamla meriter är aldrig fel väl? Dessutom blev jag uppringd av filmfestivalens juniorsektion i morse. Kan du jobba med press i år, eller kanske skriva för tidningen? Du har blivit rekommenderad. - Jo men visst, jag har all tid i världen.

Julefrid? Eller inte.

Jul, jul. Strålande jul. Igår var det dags att vara slav under lattemaskinen igen. Vilket i normalfall brukar gå an, men dessvärre var både min chef och hennes nyinköpta "Carolas jul"-skiva kvar hela dagen. Vet inte hur många gånger jag bytte skiva, först till en julskiva med gamla godingar av bland annat Elvis, men till slut stod mig julen upp i halsen. Så jag satte på bra café-musik med total avsaknad av bjällerklang. Det höll sig i cirka tio minuter. Sen var den där jävla Carola igång och ylade om Gud och Jesus och jag vet inte vad. Jag höll på att kräkas.

Nu låter jag lite som en julhatare. Men det är jag inte. Jag är ett av julens störtsa fan -egentligen. Älskar att överösa folk i presenter, att tänka till och hitta det där extra som passar just honom eller henne. Att ha alla nära och kära samlade, att vänta, att äta, att mysa. Dagen innan jul har också alltid varit helt fantastisk. Alla i familjen pysslar med tomtar (vi är väldigt sena med att få upp vår tomteparad, det är därför jag har så svårt för tidig julmusik och pynt på övriga platser) och klär granen. Sedan tisslas och tasslas det i evigheter med paketinslagning och rimmande. Sist upp har, tills för tre år sedan, alltid varit mina föräldrar som slagit in sina största paket och ställt in en godistomte i varje barns (nja, gamla barn) fönster.

På julaftonsmorgon, den lättaste dagen att vakna på under hela vintern, brukar jag titta upp och se ett paket ligga vid fotändan i sängen. Ja, detta tills för tre år sedan också, vill säga. Sedan går man upp, fikar och äter frukost med familjen. Kanske träffar släkten. Kanske ringer sin pojkvän, om denna nu inte redan är där. Kanske tar man en sista sväng till ICA och köper lite av det sista. Kanske några trisslotter att ge till farmor, mormor och farfar. Kanske. Kanske inte alls.

Nej. I år blir det ingen jul. Iallafall tror jag att julstämningen inte kommer igång förrän på morgonen. Kanske har jag bara blivit för gammal, även om jag inte riktigt tror på det resonemanget. Man är aldrig för gammal för att fira jul, men man kan vara för bitter för att njuta av den. Så tycker jag de flesta verkar vara. Jag är inte bitter dock. Nej, jag är positiv. Optimist helt enkelt. Men i år, just i år, får julen skjutas upp tills nästa år. För det första är det ingen snö. Vem vill ha jul utan snö? För det andra har jag ingen pojkvän att skämma bort. Underligt. Och dessvärre har jag blivit förbjuden att köpa saker till familjen. För det tredje har min farfar gått bort, min mormor blivit paranoid dement och kommer icke våga sig hit och mina syskon, hmm. Mina syskon vill inte ha jul. Jag misstänker det iallafall.

Förra året gjorde jag en kupp. Vi (de andra) bestämde att vi bara skulle köpa en sak till var och en i familjen. Jag har/hade ingen talan. Så det jag gjorde var precis som de sa, fast jag köpte minst tio saker till min pojke. Han fick öppna paket efter paket och jag tror nog att jag såg en viss avundsjukhet i familjens ögon.



Nog om jul. Igår såg jag "Litte miss Sunshine" på bio. Den får en 3,5 av 5. Var jätterolig och bra, dock föll den lite på aningen dålig dialog emellanåt. Men rekomenderas för ibland skrattade jag så att det kom tårar. Och jag är inte den som skrattar högt annars. Ännu mer sevärd är kanske "Science of Sleep". Den som inte får sig ett skratt i den filmen har nog ingen fantasi. Eller iallafall ingen förmåga att leva sig in i andras fantasi.

Igår var jag på metro. Musiken var underbar och för tredje gångens skull mycket bra ljudnivå. Jag undrar vad som hänt?

Stockholm är för litet

Ett, två, tre. Stockholm är helt enkelt inte stort nog. Har länge nästan sett ner på att bo i andra städer. I städer där alla känner alla och ens möjligheter till flykt är minimala. Men jag har nu kommit till insikt om att Stockholm inte alls är bättre.

I lördags var jag ute på Debaser Medis. På plats lyckades jag springa på två gamla ragg och ett psykfall som tycks förfölja mig och debban. Gick väl an, kroglivet i stockholm är rätt begränsat så man får ta sådana smällar emellanåt. Hur som haver. Efterfest hos en barndomsvän där jag visste att ett tidigare hmm.. ragg (måste ändå klassas så, även om risken är stor att det låter som det raggas väldigt mycket) befann sig. Kommer dit och vem sitter där om inte min senaste sporadiska dejtpojke. Så i en lägenhet där fem personer befinner sig har jag två stycken att relatera till. De ska inte ens känna varandra. Har numera kommit underfund med att jag en dag måste antingen fly till London eller sluta vara social. Stanna hemma, skriva lite skit vid datorn och helt enkelt gå under jorden. Har svårt att välja om jag ska vara ärlig.

Var på tjejkväll hos bamse i förorten i lördags. En otroligt trevlig kväll, där jag tog beslutet att åter igen ta upp den här sidan. Ska till och med lägga ut bilder. Det senare beslutet togs då vi gjorde misstaget att kolla in folket på förortshaket pizzan. Mådde illa när jag under tjugo minuter tvingade ner en öl och insåg att jag till min glädje, alternativt sorg inte kände en enda jävel där. Dock var de så taskigt klädda att jag var tvungen att spela in en liten film, med Youtube i åtanke. Hade självklart glömt att trycka på rec så jag fick inte med en kotte, men hunden fick bildbevis på de mest sevärda individerna. De ska upp! Måste bara få henne att skicka hit bilderna. Kan i förväg meddela att känsliga individer bör hålla för ögonen. Involverade både magtröjor med stor D&G-text, fettvalkar, stringtrosor och till och med rumpskinn.

Nu blir det pluggpaus på paus.