Karlstad

Hoppade på kvällståget och hamnade på Scandic hotell i Karlstad. Har två sängar, tv, Internet, telefon på dass, strykjärn, byxpressare till mitt förfogande. Bäst av allt; toalettrullarna är prydligt vikta. Kan bli en kanonhelg det här.

Kommer dessvärre inte få se mycket av mitt rum. Schemat är pressat från tidig morgon till sen kväll. Vad ska jag egentligen göra i Karlstad? Jo, jag är bland en av hundra svenskar som får representera folket i form av Europeiskt medborgarråd. Ett mer eller mindre nytt påfund men under två dagar ska vi diskutera frågor gällande energi och miljö, familj och välstånd och EU:s immigrationspolitik. Något åt det hållet är det i alla fall. Det första kan jag en del om sen skolan och det tredje är en hjärtefråga. Öppna upp gränserna och låt folket flöda är min ståndpunkt. Vad gäller mittenämnet… Nej, man kan helt enkelt inte bry sig om allt.

Till lilleskutts glädje kan jag meddela att Scandic serverar rättvisemärkt och kravmärkt kaffe. För folket och för naturen. Även om jag inte köper second hand så gör jag faktiskt lite för naturen. Det vill säga låter mig inackorderas på hotell som serverar kaffe med rättvisan i åtanke.

Har haft en otroligt bra dag och är egentligen på allt för bra humör för att skriva här. Men intrycken får inspirationen att flöda en del ändå. De deltagare som är med är av alla möjliga typer, vilket säkert rätt väl representerar befolkningen i helhet. Ska bli spännande att höra och diskutera EU:s framtid med dem. Och bara se om alla fördomar som ploppar upp i huvudet stämmer. Antagligen inte.

Nyklippt och med ett par nyinköpta fin fina skor vid sängkanten ska jag nu ta och sova. Det finns en morgondag också.

Lekledare

Igår var jag på väg att slänga ett gammlt kvitto som jag känt hade skaft länge nog i bakficken. Tog upp det och såg till min förvåning att det inte alls var ett kvitto utan en liten lapp med ett "Hade en rolig kväll igår, här är mitt nummer, hör av dig". Tänk om fler var lika bra och smugglade ner små lappar i bakfickan. Man blir uppriktigt glad ska jag tala om.

Tog mig en titt i min inbyggda backspegel och kom på vilken kväll det var och varför den var så kul. Jag använde mitt barnasinne. Eller möjligtvis ölsinne, men jag tycker det första låter bättre. Var på kvarnen och hittade på en lek som gick ut på att gissa olika sällskaps relationshistoria. Hur träffades de, vad sysslade de med, etc... I tur och ordning gick nån av oss fram till utvald måltavla och frågade hur det stod till. Ett lustigt sällskap kom in efter ett tag och vi kunde inte riktigt avgöra om det var ett maffiagäng eller musikproducenter. Jag traskade lydigt fram till en av dem som var klädd i skinnpaj och glasögon med tjocka svarta bågar. Han var i 60-års åldern och visade sig vara väldigt villig att svara på mina minst sagt udda frågor. "Jo, jag och Torsten träffades ju för många år sedan på dramaten..." Kände att jag tappade tråden helt och hade plötsligt handen i Torsten Flinks näve. Tackade för mig och smög röd i ansiktet iväg till min skrattande lekkamrat. Kunde ju inte annat än tro att han satte dit mig med flit, men det visade att ingen av oss sett honom där. Under resten av kvällen var jag nollan som gärna ville vara bland kändisar och som desperat hittade på en lek för att ha nåt att säga till dem. Men det var ju inte så. Faktiskt.

Nu är det dags för nya bravader. Korkade upp min 300 kronors flaska rött jag fått i present som skulle sparas till bra tillfälle. Men jag är pank och hade inte lust att slänga ut sista krediten på alkohol så det fick bli detta. Men gott är det.

Är jag vuxen nu?

I veckan firade jag min födelsedag. Blev 23 år och har ägnat de första dagarna över att försöka komma underfund med huruvida jag är vuxen eller ej. Vuxen är spontant något jag inte vill vara, är man väl där finns det ju ingen återvädo. Ja, bortsett från seniliteten i senare ålder såklart. Dessutom förkippar jag vuxenvärlden med arbete, barnproduktion, räkningar, ansvar, städning och ingenting annat. Att vara vuxen är trist.

Men kanske är det inte så farligt. Kanske är man redan där. Och kanske är där inte riktigt vad jag först trodde. För oavsett hur tråkigt det låter (och är, ska inte förneka det) med att kamratpostens brevvänner ersatts med ännu trognare brevskrivare från telebolag och hyresvärden. Eller hur glad jag blir av att få dammsugaren som stod på förstaplats i födelsedagspresent finns endå en liten detalj som gör all möda väl värd. Jag bestämmer helt själv. Ingen säger åt mig vad jag ska göra. Jag kan faktiskt göra i princip vad jag vill, så länge jag fattat att det är på mitt ansvar. Och det har jag fattat. Kan jag dessutom ta det ansvaret så har jag nog blivit vuxen. And I like. Jag gillar att vandra omkring i en morgonrock hela dagen om jag inte känner för att göra nåt annat. Och att plocka ut en massa på kredit, jag är inte dummare än att jag fattar att jag får betala skiten senare. Och jag gillar att få äta i sängen. Jag trivs med att sitta uppe en hel natt och jobba, även om jag mår rätt kasst dagen efter. Och framför allt gillar jag att den enda som kan skälla på mig är mitt eget alter ego.

Med respekten för omvärlden, ansvaret för sig själv och förmågan att ta konsekvenserna av sitt eget handlande tror jag man kan vara vuxen vid en ålder av fjorton likaväl som 55. Ålder är som så ofta sagt bara en siffra. Min siffra är 23.

Matkrig.

Man kan lätt tro att jag har småbarn här hemma. Under loppet av en timme har jag lyckats kladda ner med både pasta, såser och kakao över kläder, golv och diverse möbler.

Hungrig som jag var på vägen hem bestämde jag mig för att slippa gå och handla mat. Istället skrapade jag ihop det jag hade hemma, vilket räckte till precis en portion. Pasta och crème fraîche med stekta champinjoner och morötter. Tog en tugga och insåg att det faktiskt var riktigt smarrigt. Satte mig tillrätta i soffan med tallriken i knät och tog sikte på ännu en smakbit. Men innan jag kom så långt hade jag oförklarligt fått sving på tallriken så den for upp i luften och ner i golvet. Kras! Porslinet gick i flera bitar och den härliga rätten blev välkryddad med damm och grus. Suck. Ingen middag för mig idag.

För att trösta mig själv och stilla min hunger plockade jag fram glass ur frysen. Hade lite bär jag tänkte toppa med och dessutom slänga ihop en chokladsås. Fick diska ur pastakastrullen och lyckades samtidigt slänga ner burken med crème fraîche i golvet så den självklart gick sönder. Suck igen.

Chokladsåsen skulle ändå tillredas. Plockade fram kakao. Öppnade paketet. Och tappade det. Kakaon hamnade över golv, skåp och självklart även på mina nytvättade kläder. Suck? Nej, nu finns det bara desperata tårar kvar.

Snabbare än snabbast.

Jag har ett problem. Jag är för snabb för mitt eget bästa. Det gäller allt jag tar mig för. Jag vill helst bli klar med saker innan jag ens har börjat. Några exempel? Javisst.

Mina skåpsluckor är alltid öppna. Jag hinner inte med att stänga dem. Blir förbannad när jag sedan ser de stå där vidöppna och skylta med sitt innehåll. Likadant gäller korkar och lock. På jobbet är jag expert på att aldrig stänga locken till diverse pålägg och burkar. Konsekvensen blir ju självklart att jag förstör maten. Likadant är det med korken till tankrämstuben, något jag försökt lösa med en annan modell, sån där kork som hänger fast i ena änden och man fäster med ett klick. Värre är det kanske med acetonkorkar och liknande, för att inte tala om alla numera uttorkade nagellack.

Om killar sägs vara taskiga på att fälla ner toasitsen tar jag nog priset. Skillnaden är dock att jag är renlig och sällan lämnar en äcklig gul sörja på kanterna. Men fult blir det iallafall när man tvingas stirra ner i klosetten varje gång man går in i den redan öppna dörren till toaletten.

Flinka fingrar har jag som både knappar tangenter och hackar grönsaker i en hastighet som bara stålmannen kan mäta sig med. Men i kombination med min klumpighet har detta resulterat i fina jack i både tummar och pekfingrar. Föredrar ändå att göra allt i köket på egen hand, för jag vet att de flesta andra är så sega att man hinner somna innan man får krubb. Disken är avskyvärd. Hatar att diska. Men jag gör det ändå. För jag är ju så snabb. Resultatet? Halvsmutsiga kastruller, undangömda plåtar och blöta grejer i skåpen.

Finns det något bot mot snabbhetssyndrom? Kan jag skylla tillståndet på vårt stressade samhälle? Kanske är rastlöshet och tristess boven i dramat. Men jag är trött på öppna skåpdörrar, kladdiga tandkrämstuber, sår på fingrarna och ett icke estetiskt klanderfritt hem. Likaså är jag dessvärre trött på allt som går sakta. Bussar, tåg, folk som skiter i timmar och en evig väntan på något som jag vet jag kan klara av snabbare. I slutändan frågar jag mig ändå alltid vad jag har så jävla bråttom till. Egentligen ingenting.

Damp på tuben.

På tunnelbanan kommer hon på. En liten indietjej som spanar ut över den tomma vagnen och sätter sig bredvid mig. Hon ler. Jag ler tillbaka. Varför i helvete tar du inte ett tomt säte, tänker jag. Hon är söt. Brunt hår och ett litet runt, vackert ansikte. Hon stampar med sina svarta converse i takt med något som antagligen spelas upp i hennes huvud. Hon kanske är lite udda, tänker jag. Jag stirrar ut genom fönstret när tuben rullar över skanstullbron. I mörkret ser jag henne skymta i rutan. Hon tuggar på något. En bubbla växer sig så stor att den täcker hela hennes ansikte. Vad i helvete sysslar hon med, undrar jag. Hon sitter och tittar ett tag. Blåser några till bubblor och smäller dem. Poff. Hon hoppar upp på fötterna. Kikar på väggen med tunnelbanelinjerna. Sätter sig ner igen och låter conversen stampa lite till. Hon tar upp mobilen och ringer någon. Indietjejen heter Bella. Hon säger puss och hej då, lägger på luren. Plötsligt ropar hon "vad i helvete" rakt ut i den tomma vagnen. Jag tittar på henne, men hon ser fortfarande lika söt ut i ansiktet. Ingen reaktion över huvudtaget. Jag fäster blicken på dörrarna och börjar läsa på nödutgångsinstruktionerna, på varje språk så jag ska få tiden att gå. Tjejen hoppar upp igen. Kikar åter på resvägarna. Sätter sig. Stampar. Blåser bubblor. Ler. Suckar. Har tjejen damp eller? tänker jag och går av.

Drömmar.

Gårdagen kan summeras i ros för min del. Bjöd på middag med stek, rödvinsås och potatisgratäng. Något som var uppskattat och otippat av alla. Forsatte med rött in till småtimmarna och kom in på drömmar. Att ha drömmar eller att sakna drömmar. Att säga "jag vill bli..." eller "jag vill åstadkomma..." är inte lika självklart för alla. Själv är jag relativt klar med mina drömmar, men vet inte vilka som är mål och vilka som är fantasier. Att skriva är både min dröm och mitt mål, men målet är nog inte detsamma som drömmen. Om jag drömmer om en bok så är målet landsortspress. Men om jag frågar mig vad jag är bäst på är drömmen ett säkrare val än målet. Och vad händer om man förverkligar sin dröm? Kan jag hitta på nya? har jag fler på lager redan kanske som jag inte vet om? Eller ska jag göra som de andra och nöja mig med att inte ha några stora drömmar. Men jag lider ju tidvis av något slags storhetsvansinne så jag tror drömmar är en del av mig.

Är snurrig i huvudet idag. Har stått och gått på filibabba en hel dag utan en endaste rast. Klockan fyra var jag så slut att jag darrade. Kanske inte så smart att gå en hel dag utan en endaste matbit. Vid stänging drog jag igång hög musik för att slippa höra min egen fåniga röst i hjärnan som ekade "hej, hej, tack så mycket". Om och om igen, samma fras en hel dag. Till slut blev jag förbannad på mig själv. Kom med något nytt för fan. Men vad ska jag säga? Tja, shysst att du kom hit? Nej, det blir samma uttjatade fras med ett tonläge snäppet högre än normalläget. Ska inte prata något mer nu. Och verkligen inte med den äckliga servicerösten. Folk i serviceyrken pratar inte normalt. Och jag drar alla över en och samma kant.

Dessa vackra ögon.

Jag blev kär igår. Likt en fjortis som faller pladask för en pojkbandsmedlem blev jag helt torsk på Thomas Järvheden och hans glansiga ögon. Drömde mig bort under Stockholm Live-inspelningen och blev plötsligt den blonda mittemellan tjejen han sjöng om och ville ha i sin fejkade-fejs sång. Naivt måhända och lika naivt att tro att jag är den enda som fantiserar om romantik med scenfolk. Syrran visade sig vara torsk på precis samma ögon som jag själv. Får traska vidare i slasket efter min egen drömprins med mantrat "vad är en bal på slottet" på repeat i skallen.

Stockholm Live var toppen. Måns Möller steg en aning i mina ögon, har inte riktigt gillat honom. Kan bli lite konstlat allt för ofta, har å andra sidan bara sett honom på TV och den fasansfullt ruttna Time Out. Och våga inte påpeka att det är jag själv som saknar humor. Jag är bara en svårflirtad publik. (nja, kanske inte när det gäller Thomas Järvheden...)

Ikväll är det heroes som gäller. Iallafall hoppas jag att det blir så. Är helt torsk på superhjältarna. Är även såld på Peter Petrellis (Milo Ventimiglia) varma ögon och heta leende också. Dessvärre har jag en känsla av att han har fula tummar. Måste undersöka saken närmare ikväll. Laddar för avsnitt femton!

Nu ska jag försöka knåpa ihop en artikel från en presskonferens jag nyss var på. Intressant ämne, spelberoende ynglingar. Får se om jag tar tag i mitt fasansfulla liv och faktiskt säljer skiten för en gångs skull.