Irrationellt beteende.

Tenta om en vecka och jag tror inte jag är den enda som i detta läge beter mig irrationellt. Du vet säkert hur det är. Man tänker rätt mycket, räknar böckerna man ska ta sig igenom. Man säger till folk att man inte kan ses för man har så j ä v l a mycket i skolan.

Du suckar och räknar ner: först minuter, sedan timmar. Du försöker fokusera, men kommer på att du faktiskt borde ta och tvätta nu. Det var ju tre dagar sedan och du måste absolut ha den där svarta baströjan i morgon. Tumlaren tvättar rent, ett par timmar fördrivs. Man blir klar med tvätten men känner att golvet är lite dammigt. Dammsuger och tänker att det är lika bra att skura på en gång. Kommer dessutom på att du måste börja kolla jobb och skriva CV. Ett halvår kvar till du måste börja tjäna pengar, så är lika bra att söka nu. Vid datorn finns inget som heter tid. Den är åtminstone inte något du är medveten om, för plötsligt är klockan två och förmiddagen förbi. Du suckar och räknar ner på nytt. Skriver lite blogg mest för att komma igång liksom. Till slut har du inga fler ursäkter för att inte öppna böckerna. det är då du inser du att det inte är hållbart att plugga hemma längre.

Du drar ut på stan. Kånkar med dig alla böcker och droppar in på ett sunkit fik. Laddar upp med en kaffe. Det kanske blir en bulle som belöning också. Du tar upp boken, läser en sida. Tänker på paret mitt emot. Läser sidan igen. Lyssnar på paret mitt emot. Läser sidan ännu en gång. Börjar prata med paret mitt emot. Till slut är dagen förbi. Suckar lite lätt, man är besviken. Inser desutom att paret verkar vilja vara i fred. Men så ringer en vän. Du är snabb att föreslå ett glas vin. Man måste ju ta paus någon gång.

Godispost.

Jag är töntigt tacksam, nöjd och glad just nu. Sådär nästan på gränsen till jobbig. Kreativiteten är det första som går bort då. Kan ju undra hur jag ska klara av ett liv som journalist när jag bara kan fatta pennan i dystra tider. Får kanske börja punda neråttjack av något slag. Subventionerat som nödvändigt arbetshjälpmedel. Skattefritt.

För att spä på min nöjda, tacksama tillvaro hittade jag en marianne-godis i brevlådan. Jag undrar om alla 300 boende har fått en sådan eller om det bara är jag. Hur som helst; tack. Den var mycket god.

Mina femton.

I dag börjde min karriär. Ja, tv-karriären och det kan nog bli mina sammanlagt 15 minuter i rampljuset. Klockan sju på morgonen befann jag mig åt helvete långt ut på vischan, tog en hel timme från sjöstaden och fick inte bara uppleva Stockholms tvärbana utan också Roslagsbanan. Hade jag haft lite energi kvar nu borde jag passa på att prova Nockebybanan när jag ändå är i farten. Men man blir rätt trött av all uppståndelse, så den spar jag till en annan gång. I rampljuset befann sig jag, ett par statister och Stig. ICA-Stig. På med pudret, styla håret och posera. TAGNING! Kameran rullar, håret flyger i slow motion. En blick åt sidan, ler. Vinkar åt Stig, säger hej och går till kassan. Drar mina repliker, imroviserar lite. Regissören gillar det han hör. Vi kör på min version. TAGNING TVÅ! Kameran rullar på, blicken åt sidan, vinken till Stig, kassan, replik. Efter fjärde tagningen sitter det. Lite blommor, autografer, kaffe. Sedan rullar mattan ut, jag skriver under på kontraktet om evig trohet till uppdragsgivare och får med mig en check på ett par lakan. Någon skriker. TAGNING! Jag vaknar plötsligt till liv. Står ca trehundra meter bort från kameran i den grådisiga dimman och huttrar. Killen till höger om mig börjar gå och jag ilar efter. TACK. Gå tillbaka, omtagning. Vi gör om det. Går fram. Stannar igen. Går tillbaka. Omstart. Går. Stannar. Vänder. Går. Stannar. Väder. Så håller vi på i en timme. Sedan är det över. Vi får skjuts tillbaka till studiolokalerna, skriver på papper, inkaserar skrammel i statistgage och ser fram emot en timmes resväg tillbaka in till stan. Kanske kommer min mössa att synas i bild. Den är svart, så håll utkik.

Morgontrött idiot.

I mitt hus kan man boka tvätttid rätt ofta. Den första är klockan 05 och den sista slutar klockan 02. Jag tenderar sova rätt mycket. Ofta, länge och sent. Det händer att jag försvover mig. Eller rättare sagt; det händer att jag vaknar i tid. Men regeln är att jag försover mig. Likaväl bokar jag ändå alltid en tvätttid klockan 05.00. Eftersom jag ändå försover mig får jag boka om till nästa vecka. Klockan 05. Så håller jag på och i morgon är det dags igen. 05.00. Jag är en tidsoptimist.

Perfekt. Oslagbart.

Efter en period som mest kan kännetecknas av ett jävla ältande, självömkan och lågstämdhet är helger som den som var ovärderliga. Den började redan i torsdags då jag hoppade på ett tåg med destination Norrköping. Hamnade bredvid en tant vars man dog 1981, vars barnbarn jobbade med TV och vars huvudintresse med tåg tyligen var att prata med personen intill. Skolboken blev mer lidande än jag dock. Hon var ändå rätt rar. Väl framme slängde jag mig in i en röd volvo med Norrköpingsborna som tog oss tio mil söderut, närmare bestämt till Öndal. Två dagar bestående av Irish, spel, prat och vila. Och ja, en hel del tid satt vi i den röda volvon. Skulle köra lenis karl och bror till ett naturskyddsområde där de skulle fiska. På vägen dit mötte vi en timmerbil, lenis fick backa tre kilometer eftersom vägen var för smal och med en halvmeter snö var det ingen vits att chansa på att få plats i något dike. Samtidigt befann sig jägare i action lite här och där och en älg kom springades över vägen med hjärtat i halsgropen. Dock klarade den livhanken för det enda spår av jägarna vi kunde se var deras två bilar som stod placerade en liten bit för långt ut i vägen. När Lenis lyckat backa sina tre kilometer och kommit fram till en större väg fick timmerbilen likaväl stanna kvar och tuta. Jägarna kom inte. Efter ett tag gick timmeråkaren ut ur sin bil, kikade in i jägarnas och hoppade in i en av dem. Förvånade Stockholmare såg häpnade på när karln körde ut först den ena bilen och sen den andra för att till sist hoppa in i sin timmerbil och dra vidare. Kvar satt vi. På den stora vägen med en jägarbil som blockerade vår framfart. Jo, timmerbilen hade inga planer på att parkera den så vi kunde ta oss någon stans. Lenis karl, som inte har något körkort, tog mod till sig och gjorde likadant som timmeråkaren, men fick inte igång jägarbilens motor. Då fick vi alla hjälpas åt och knuffa på. Den ena satt i, vi andra pushade och till sist hade vi lyckats parkera bilen lite närmare diket. Det hela gick bra även om jag var lite orolig för öppen eld när vi skulle köra iväg jägarbilarna. De kom som tur var inte dit. Men kanske blev de lite snopna senare då deras bilar var borta.

På lördag gjorde jag tillsammans med sex barndomsvänner Norrköping osäkert. Ja, vi sjöng faktiskt en "tuffa gänget"-ramsa när vi gick ut till dansstället. Tror det måste skrämt skiten ur de flesta. Kvällen var perfekt. Så god mat, gott sällskap och bra dans att jag rankar den till årets bästa kväll. Vi är världens bästa gäng. Kanske inte alltid tuffast, men helt enkelt oslagbara. Om perioden hittills kan kännetäcknas av diverse lågstämdhet och självömkan är det nu slut med det. Jag har faktiskt inte ett enda dugg att klaga på längre. Och det gör mig lycklig.

Min soffa och jag.

I dag ägnade jag sju timmar åt min soffa. Jag satt på kanten. Med min laptop i knät var fingrarnas dans över tangenterna allt av rörelse. Klockan sju kände jag att nacken gjorde lite ont och insåg att jag inte hade gått hemifrån på två dygn. Det kan omöjligt vara ett hälsosamt beteende.

Sjukligt sjuk.

Är nog sjuk. Åtminstone vill jag gärna tro det för jag har inte lyckats ta mig ut från lyan och inte heller kom jag upp i tid. Sitter nu och formulerar en ansökan och arbetar med mitt CV. Fick lova att stryka en del arbetslivsmeriter. Känns lite irrelevant att ha kvar sådant man gjorde för tio år sedan på någon högstadiepraktik. Så det blev till att radera. Var tvungen att komma på vad en arbetsgivare hette och började leta efter några sparade lönespecifikationer. Hittade inte det, men däremot en del vettiga arbetsprover och ett brev som fick mig att bli sentimental. Det var adresserat till hjärtat från någon som skulle sakna mig, som älskade mig, som kysste mig och som skulle resa bort. Det var från någon som var min. Ibland är det så otroligt lätt att bara blunda, tänka på något annat och glömma. Men så dyker det upp små påminnelser, små bilder som får en att ångra, att längta, att sakna. Ens meritlista är lätt att justera, det är bara att radera det som inte längre ska vara. Men en annan sak är det med ens minnen och känslor. Jag gör verkligen allt för att glömma, för att försöka vara stark, kall och cool. Men i slutändan sitter jag ändå här. Rädd, ensam och trasig. Jag har inte blivit bränd av någon. Aldrig. Men jag har bränt mig själv så jävla hårt att jag inte riktigt hittar tillbaka.

Jaja. Jag gillar självömkan, specielt då jag har tusentals böcker att ta mig igenom och ser tårar som en suverän undanflykt. Men kanske är det dags att bita ihop nu. Har en slags dejt i kväll och det vore ju trevligt om jag inte behövde komma dit med rödsvullna ögon efter att ha bölat över något någon skrev för snart två år sedan (nej då, jag lever inte alls i det förflutna). Hade en rätt underlig vecka, den som var. Lyckades på något vänster trassla in mig i något som liknade en relation under loppet av en vecka. Fick panik och bestämde mig för att backa. I kväll blir nog sista dejten. Jag är inkapabel till att tycka om. Det går liksom inte så bra ihop med min självömkan. Och så tycks det alltid gå så jävla fort.

En bra dag.

Som måndagar brukar började även den här helt fel. För lite sömn och hjärnspöken från det förflutna. Men till skillnad från de forna blev denna bara bättre allt eftersom. Kollade posten först vid tre och kände hur hela själen tinade upp. I ett brunt, mjukt kuvert låg en blandskiva med ett brev från fröken C. En tanke och present ändå från umeå. Låtlistan var även den suverän, framför allt fanns en hel del av de sommarfavoriter vi spelade om och om här som sambos. Jag tror jag har världens bästa vänner. De tycks alltid veta vad och när man behöver dem. Jag hoppas jag förtjänar det.

Eftermiddagen fortsatte bra. Hade en dejt. Yes, I'm back on track. Något sådär en dejt i alla fall. Blev promenad, sushi, fika och bio så det kan väl så gott som klassas som en dejt. Länge sedan jag träffade någon som jag känner mig så bekväm med. Inte en enda egenskap som jag inte gillar och jag tror även jag visar upp mitt bästa och mest rätta jag. Dock har jag ett litet "men" i bakhuvudet. En invändning som kanske går över, eller kanske eskalerar. Det värsta med att trivas i ett sällskap och känna sig bekväm är att det per automatik då också går snabbt. Snabbt är läskigt. Snabbt klarar jag helt enkelt inte av.

Fast ska man ta dagen för var den är så har jag helt enkelt haft en väldigt bra måndag. Kort och gott.

Groteskt och utan respekt?

Nyhetsmorgon. Statssekreteraren och journalisten är fulla och pussas på krogen. Nyhetsmorgons soffsittare (en viss kolumnist)anser att det i början, då det främst handlade om det journalistiska övertrampet, var en intressant debatt. Jag håller med. Men så säger han att han på fullt allvar tror att nyheten blivit så stor för att de två uppvisat ett beteende de allra flesta inte visar offentligt, ett beteende som han säger är groteskt. Den tråden avslutar han med "Jag har inte sex offentligt". Nyhetsmorgon byter ämne. Nu får det handla om östermalmkids vars skola vill förbjuda häng. Även här har soffsittaren en fin teori. Kläder inger respekt och det finns mer i kläder än en funktion för värme och att skyla sin kropp. Jag håller med. Kläder och respekt går verkligen hand i hand. Men så fortsätter han. Kläder inger respekt och därför är det bra att förbjuda dessa typer av klädval, till exempelt häng och kalsongvisning. Jag slutade nicka framför tv:n och ser fortfarande ut som ett frågetecken. Om man nu inser att kläder handlar om respekt så måste man väl förstå att detta gäller i flera, om inte alla, grupper. För en 15-årig hip hopare så är det garanterat mer lönsamt och statusingivande att skylta med sina fillingar än att strikt traska omkring i en kemtvättad kostym. En fluga på det så har den stackarn nog svårt att någonsin få tillbaka respekten igen.

Nu är jag klarvaken och bekymrad över vilken värld våra mediala personer egentligen lever i. De bilder som cirkulerar visar en puss, kanske möjligtvis en kyss. Att det var ett flamsigt beteende vet vi om, för det har åtminstone journalisten själv sagt. Men är detta beteende, en offentlig puss, något groteskt? Och kan man dra parallerer till offentligt sex? Nej. Men om man skulle tro på den verklighetsbilden som TV4:s soffsittare förmedlar om norm så skulle vi alla förlora vår respekt om vi råkade leva upp till vår natur och ge vår käresta en puss offentligt. Respekten går också förlorad så fort vi vi sätter oss emot kostymströmmen. För respekt kan man bara få från överklassen och överklassen har bälte i byxorna. Eller..?

Sweet sixteen.

Jag antar att jag helt enkelt är i den åldern nu. Var på spelning i veckan. Ett par bekanta var förband till Billie the vision and the dancers på Nalen. Bra band, båda två. Ändå lyckades något annat stjäla en hel del av min uppmärksamhet. Publiken. Publiken var som publik är i den åldern. De unga, de glada, de sköna. De hånglar, de dansar och de skrattar. Jag hatar dem. Inte för att jag tycker de är jobbiga, löjliga och helt enkelt ett pack. Nej, det har jag tyckt men jag är förbi den typen av avsky. Jag hatar dem för de är allt jag aldrig mer kan bli. De är alla drömmar som inte blev sanna och de är alla känslor som bara dog. Eller känslorna som sakta svalnade av. Jag hatar dem för att de vet hur man gråter, de vet hur man skrattar och de vet hur man längtar. Och de är snygga. Allihopa. Det är nog det som är det värsta. Har aldrig dragits till lammkött, inräknat är min egen ålder, men nu vill jag inget annat än att hitta drömprinsen bland alla nyss kläckta sparvar. Men med den konkurrensen lär jag ligga låg; om de knappt byxmyndiga pojkarna är vackra är det inget emot poptöserna med sina hippa kläder, feta smil och elfenbenshy.

Det är inte bara min avsky för sweet sixteen som fått mig att inse att jag är i den åldern. Nej, nej. Upptäckte till min fasa att ytterligare ett par byxor börjar bli för tajta. Hittills har jag klarat mig fint utan att någonsin behöva bry mig om matintag och träning. Bortskämd javisst, men nu är det slut på det. Med endast ett par byxor kvar att använda ställde jag mig på vågen och tänkte efter. Ja, jag funderade väldigt länge på hur i helvete det är möjligt att gå upp 10 kilo utan att ändra vare sig kost eller motion. Så kom jag fram till samma slutsats som på spelningen; att jag helt enkelt är i den åldern nu. Den åldern då det börjar synas att man har haft det roligt förr. Och mitt i allt hat och avund finns det faktiskt lite glädje. Glädje av den bästa sort. För alla ni, unga, glada, sköna teens, kommer också att hamna här. Här bland alla bittra, syniska, trista övergångare och äldre. Och då kommer ni att hata för att ni blivit passé.