To be a debaser.

För en vecka sedan fyllde Debaser 5 år. Missade både Maps och födelsedagsfesten då, men stället har annars blivit regelbundet besökt genom åren. Minns första gången, för 5 år sedan, då vi i det så kallade elefantgänget velade mellan att gå på Metropolis och det där nya stället som skulle öppna på Karl Johans torg. Vid den tiden hade vi definitvt ingen koll på vad Karl Johans torg var, torget hade tydligen aldrig ingått i skolans stadsvandringar. Valet mellan att gå på den tidens största indiepopklubb och något nytt och främmande var inget självklart val. Men vi gav premiären en chans. Utifrån sett såg Debaser inte mycket ut för världen. Utifrån kan man inte ens se att det ryms en lokalen innaför väggen som är fäst i bron. Men utanför är inte där man ska vara. Så vi gick in den där kvällen för fem år sedan och vi gick in för att stanna.

Jag minns inte så mycket mer av den där första kvällen. Men något hände där och då. För sedan dess har jag varit fast på Debaser. Klubbarna de har är bra, scenen är grym och publiken är för det mesta trevlig och avslappnad (även om det sista ändrats lite senaste två åren som med alla hajpade hak). I bland tröttnar vi på varandra, jag och Debaser. Då försöker jag vidga mina vyer och provar andra klubbsceners utbud, vilket stundtals visar sig vara lönsamt. Fast i slutändan har jag ändå min plats på Karl Johans torg. Jag trivs på det trånga dansgolvet och jag trivs med ett sunkigt plastglas i handen och jag trivs med att le åt min egen spegelbild längs den långa bardisken. Där är jag lycklig. För på samma plats mötte jag min stora kärlek. Det var det som hände en kväll för fem år sedan; jag blev förälskad i Debaser.