Buksystrar och exen.

Bitch! Det får jag höra mitt i natten då jag traksar hemåt via Mårtensdal. En bil glider förbi och jag tittar omedvetet ditåt, men stirrar mest ut i tomma intet. Ser några i bilen hålla upp händerna till någon form av vinkning. När jag inte vinkar tillbaka utan behåller mina händer för mig själv öppnas en bildörr i farten och någon ropar "Bitch". Jag väcks ur mina nattliga (dag)drömmar och tänker oj. Är jag en bitch? Men hur kunde de veta..?

Accelerator för halva slanten igår. Interpol var grymt bra. Skulle visa min självständighet och drog och kollade på spelningen själv, vilket var rätt skönt. Sedan messade herr ex och frågade var jag var och fick order om att gå och ställa mig vid han och hans crew istället. Kvällen/dagen var i stort väldigt underlig. Jag har inte den blekaste om vad som sker just nu. Paranoid som jag är tror jag att alla vet det ingen får veta.

Världen är alldeles för liten. Inte bara Stockholm, som så många gånger poängterats här. Lite olustigt är när vi hänger ett gäng inne på Accelerators VIP och någon av herr ex:s bekanta töser sitter med i samma ring. Mr M och herr Ex nämner något om någon vilket involverar ordet "triangeldrama". Herr ex bekanta tös säger då, helt spontant: "mr R från stad K?" Herr Ex såg aningen sarkastiskt på mig "Nej, det var inte det vi pratade om, men Elin vet säkert vem det är". Och ja, efternamnet var detsamma och herr ex bekanta tös sade att det var ett gammalt ex till henne. Själv sade jag ingenting, men tror att det var uppenbart för henne vem jag var. Kul att man är refererad till i form av en trinangeldramaingrediens. Och kul att träffa en ny buksyster genom sitt gamla ex.

Sedan hängde jag runt. Vi tog bussen tillbaka till stan efter Interpol hade spelat. de andra drog ut, men jag drog hem, kände mig för trött och dessutom misstänkte jag att herr ex kanske ville försöka sig på att göra dubbelt upp med buksysterindividen. (Eller så var det min revirpissande paranoja som gjorde sig påmind) Tog en lång prommenad. Filosoferade och sjöng shake the disease i mitt huvud. Kom fram till att anledningen till varför jag hänger kvar i mitt gamla liv så mycket kanske bara är för alla förmåner. Men likaså att jag säkert kan hitta alla dessa på egen hand om jag försöker. Så därför ska jag en vacker dag ta mig långt härifrån. Och helt enkelt försöka.

No reason at all.

Ond. Jag är inte bara svag, utan faktiskt riktigt ond. Lycklig och glad går jag ut och vaknar upp på jobbet någon gång innan stängning. Väckarklockan blev baksmällan som plötsligt slog till och jag kände efter vad som var fel. Så slog det mig och jag sa till mig själv: Du, vad fan har du gjort egentligen? And all for no reason, just one piece of lead. I hung my head.. (And I wish I was dead.)

"Sista kvällen med gänget"-klubben var annars bra. Mr P och co hade lyckats bra. Ska kanske tona ner mina fördomar om vissa hak, för lokalen var till trots toppen. Mycket folk. (och inte bara smått). Ja, mycket folk man kände och bekanta ansikten. För en gångs skull i positiv bemärkelse. Men dagen efter inser jag dessvärre ändå vad jag alltid kommer fram till dagen efter -Stockholm är för litet! Dagen efter vill jag helst bo på en öde ö där ingen annan existens finns än min egen. Klippte fröken M och hennes son tidigare på dagen och vars vän fröken L frågade "Är inte du alltid ute?" Nja, nej, alltså jag är inte ute så mycket. Eller? Jo förresten, jag har nog fastnat. Men vad fan ska jag annars göra då? tänker jag. Läsa en bok? Hmm. Ja, kanske. Idag ska jag iallafall kolla på Donnie Darko, det är världens bästa baksfilm. Jag älskar Donnie Darko. Och Jake Gyllenhaal är en stor bonus att få kolla på. Kollade på Brokeback Mountain sist jag var bakis. Det var fint det också.

I morgon och på lördag blir det Accelerator. Herr Ex är världens bästa ex. Han har fixat så jag bara betalar halva priset. Jag hoppas att herr Ex inte har några dolda intentioner. För jag är ond och han förtjänar någon bättre.

Ett slag för oss töser.

Gjorde en god gärning igår. Eller rättare sagt så reagerade jag helt normalt då två idioter långt in på småtimmarna fick för sig att använda 7-eleven som ett forum för sexuella trakasserier. De flesta töser har säkert varit med om att någon klappar till en på rumpan på bussen, slänger ur sig kommentarer som kan få den mest pryda att känna sig slampig eller jamar bakom en när man traskar på trottoarkanten. Och de flesta töser gör nog som jag; håller tyst för jag måste ju ha tagit miste. Du intalar dig själv att du har hört fel. Fast innerst inne vet du vad som hände. Du hörde rätt. Du kände rätt. För oftast tar man nog egentligen inte miste om sådant.

Två unga karlar befann sig inne på 7-eleven då jag traskade runt och plockade på mig diverse prylar (som jag skulle betala för). I ögonvrån ser jag de två och hör något som skulle kunna handla om en lollipop. Men det var dessvärre inte en klubba det var fråga om. Första tanken som slog mig var att jag hade hört fel. Men sekunden efter insåg jag vad de jävlarna hade sagt och gick fram till dem och vräkte ur mig kritik som fick dem att blekna av häpnad.(Jag pratade för en gångs skull inte heller lågt, det skulle nämligen inte få undgå någon vad de var för några svin). Killarna pep iväg med hakona nere i brallorna och tungorna svalda och begravda i magsäckarna. Ingen sade ett ljud och jag skakade av mig ilskan, tog mitt dussin natttilltugg och ställde mig i kö. Killen framför såg lätt orolig ut och sade utan att tänka vidare logiskt "jag ska bara köpa ett paket cigg så du kan gå före mig". Jag log, förklarade att jag inte var arg på honom och att han nog skulle behålla sin köplats eftersom jag skulle ha betydligt mer än ett paket cigg. Mina inköp i form av kakor, chips och en massa godis gick på över hundra spänn. Inte nog med att jag hade en hel uppsättning bakismedicin att ta med mig hem hade jag även ett nyfött mod. För det är inte jag som hör fel. Det är inte alla andra töser som beter sig galet. För korta kjolar eller ej spelar ingen roll. För även med full mundering så tycks vissa ibland se oss som objekt man kan tilltala och ta på hur som helst. Om vi inte säger ifrån. Igår var det min tur att säga ifrån. I morgon kanske det är din. Och fy tusan vad det känns bra.


Idag är jag folkskygg. Kanske även kan kallas för bakisångest? Fick för oss att försöka spåra ur en måndag, vilket gick sådär, men bakis kan man tydligen bli iallafall. Skulle precis ta mig till tanto för att spela minigolf med skönt gäng, men kom aldrig längre än till Gullmarsplan förrän jag vände om. Tog mig snabbt tillbaka hem. Här är jag trygg. Här behöver jag inte se någon annan. Och ingen kan heller se mig. Frihetens fängelse. Home sweet home.

Hotshots.

Bakisångesten kryper sig på. Midsommarfirande till hundra, blev en riktigt rolig sådan. Lite 5-kamp, en hel del mat, ett kul gäng bestående av tio tjejer och fyra pojkar och en jävla massa snaps och hotshots. Hotshots är underskattat, drog i mig ett dussin och blev kalas. Riktigt kalas faktiskt. Höll igång till femtiden och såg till att bjuda på mig själv rejält. I normala fall brukar jag bli trött och trist av för mycket alkohol, men kaffet och vickning gjorde nog susen. Erkände till och med att jag var full. (Ni som känner mig väl vet att det är det sista jag säger och få vågar säga det till mig) Bildbevis finns. En film då jag stolt erkänner. Om det inte vore för att jag plötsligt börjar hoppa i filmen kan man tro att jag är nykter. Helt klar på ögonen. Återigen hotshots, det är the thing. Och så åttio/nittio.

Gårdagen reulterade i ytterligare en film. Klassiska "snurra pinne med pannan-leken". Elin tror att hon ska klara det galant. Två varv funkade sen tappade jag balansen totalt och flög iväg. Skulle vara fem varv, men jag fick dispans då jag tydligen inte var så duktig som jag först trodde. - En gång till skrek någon, vi måste ju ha det på film. Och visst, för vad tusan är en fest om man inte kan bjuda lite på sig själv. Två varv gick prima även denna gång, sen vinglade jag bort långt som fan, trillade ihop på gräsmattan men peppades upp igen. - Forsätt, skrek Lenis med kameran rullandes. Och jag fortsatte, eller försökte, och flög praktiskt taget in i några yttermöbler i stål eller järn. Aj aj, fast kalas som jag var hoppade jag upp och avslutade numret med tummen upp till kameran och en lätt applåd. Midsommarens fjantigaste teaterapa heter Elin. Filmen hamnar dessvärre med all säkerhet på YouTube inom kort.

Efter att klockan slagit fem och jag och Emson satt knorren på grisen (nej, lyckades knappast) var det läggdags. Började dricka lite vatten för att må bättre idag, men lite resulterade i hundra klunkar. Ville ha en plats i Guinnes rekordbok för 2007-års bästa och mesta vattendrickare. Jag vet inte huruvida hundra klunkar räcker. Nästa år blir det ett försök på 200.

Blev väckt av en massa folk vid tio-tiden. Slappade vid tv:n ett tag och käkade massa rester. Diskade och rensade huset från gårdagen. Fy. Nu börjar som sagt bakisångesten smyga sig på. Gänget är och handlar choklad åt mig och krubb åt dem själva. Kanske blir jag lycklig om jag får lite kakao. Igår var jag lycklig. Jag svävade på himmlens vackraste moln.

Året udda.

Satte nyss på en blandskiva och insåg att det var på dagen ett år sedan jag fick den. En vecka efter att jag tvärbromsade mitt liv. Hade jag inte gjort det hade jag varit sambo än, fast i en större lägenhet, en tvåa i Hökarängen. I stället gjorde jag det jag gjorde; irrade runt i ett drygt halvår, blev förälskad, blev disträ, blev partyglad, blev singel, blev solo. En vandrare utan vare sig mål eller vilja. Till sist hamnade jag i sjöstaden, en egen etta med öppen planlösning. Gångavstånd till stan, men slutar ändå alltid med taxiresor fram och tillbaka från nattliga äventyr. Nu är jag trött. Trött av jobb, skolan och uteliv. Vill sova i några dygn. Helst en vecka, men jag vet att jag måste upp innan jag är redo att vakna. I morgon är det midsommar. Förra året var jag på fest i skåne, i år ska ut i förorten. Grilla med packet från förr. Ingen sill, ingen blomsterstång, men kanske en snaps.

Det skulle inte sitta fel med en överaskning nu. En blomma kanske. Vill någon ge mig en blomma så jag blir glad?

Tyst som en mus.

Socialt inkompetent. Ibland, allt för ofta, slås jag av tanken att jag själv kanske är det. Som häromdagen när jag var hos frisören. Trevlig kille med både utseende och charmigt skratt till sin fördel. Dessvärre gay, så jag hade inget annat att hoppas på än en snygg klippning.

Hur som helst, som alltid hos frisören inleds något form av samtal.
Frisören (F): Bor du här i närheten?
Jag (E): Jo, Hammarby sjöstad.
F: Jaha, då är det ju inte långt.
E: Nej, två, tre stationer med tvärbanan, jättebra.
F: Vad gör du då?
E: Jag pluggar journalistik.
F: Jaha, journalistik kanske min sambo ska läsa också. Han har sökt till lunds universiet.
E: Aha, hört att den är bra. (Fan, han har en sambo som dessutom är bortom mitt konkurrensområde)

Tyst paus.
F: Brukar du klippa dig här?
E: Jo, eller till och från, sist gjorde jag iallafall det.

Tyst lång paus.
F: Jag tar luggen sist.
E: Okej.

Tyst paus ca två timmar.
E: (ler, nöjd med frillan)
F: Okej, känns det bra?
E: Ja, helt perfekt, tack.

Så här i skriven form känns det som ett relativt långt samtal, men det var det inte. Tvärtom, det jag lyckades klämma ur mig var raka svar på hans frågor. Förstår inte hur folk gör när de börjar prata en massa med frisörer och dylikt. Jag vill inte hålla någon monolog, men samtidigt har jag inte mycket att fråga om. "Vad jobbar du själv med?" känns ju aningen meningslöst att fråga. Så jag blir tyst. Och tänker. Och samtalar. Fast bara i mitt eget lilla huvud eftersom jag är för feg för att öppna munnen. Socialt inkompetent helt enkelt. Och jag som ska bli journalist, en grundläggande förutsättning är att vara nyfiken och ställa frågor. Loooser.

I övrigt blev frisyren otroligt bra, kanske lika klokt att hålla tyst även i framtida situationer och låta frisören sköta jobbet. Har man inget vettigt att säga är det ju lika bra att hålla tyst.