Predation.

Aaaaahhhhhh!

Ibland önskar jag att jag skrek mer. För jag skriker aldrig. Jag är en patetisk jävel som har så fruktansvärt svårt att ta någon i handen och ge någon en kram. Lika svårt har jag att slå någon på käften och be någon dra åt helvete. I stället låter jag mig själv ta alla kramar och smällar. Narcissistiskt ger jag mig uppskattning, säger "du är bäst". Nästa dag spyr jag galla över min egen patetiska uppsyn.

Kanske framgår att jag har en dålig dag? Har varit låg i ett par dagar nu, men i dag sprack det totalt. Förstår inte varför jag bryr mig om att involvera mig i diverse meningslösa situationer. Först envisas jag med att vara vän med herr ex och tvingas vänta ut honom tills han skaffar en ny. Och det är roligt, jag är glad men det tär. Det tär att aldrig våga själv och det tär att se på. Har man dock sina egna krokar här och där blir det lättare. Inget seriöst, det vågar jag mig inte på, men små krokar där man kan få sin dos av falsk kärlek då man behöver. Det vill säga tills fisken släpper taget och snabbt fastnar på en annan krog där han blir uppdragen och tillagad. Vilket jag nyss insåg hade hänt. Skulle gärna dragit upp honom själv, men är för feg och rädd för att börja veva in. Vet inte vad som gör mig mest besviken; att jag inte chansade eller att jag inte hann först med att kasta tillbaka bytet.

Så nu sitter jag här. Arg och ledsen, nästan lite bitter, och undrar varför jag gör så här mot mig själv. Jag är inte socialt missanpassad och jag är inte ful. Har dessutom en intelligenskvot som inte är allt för låg. För de flesta borde jag ändå kunna vara ett relativt bra byte. Jag har väl potential? Men jag låter mig inte bli något byte. Och det suger. Kom snälla, ät upp mig nu så jag slipper den här jävla frustationen. Jag vill inte vara ledsen i dag.