Stackars, stackars mig.

Så var den tillbaka. Självömkan. Efter tre härligt stabila veckor främst karaktäristerade av en innerlig tacksamhet för allt som är värt att leva för slog självömkan ner som ett bombnedslag för knappt en timme sedan. Om än en något flyktig sådan, men likaväl så är det mig det är synd om nu. Men är det så konstgt då? Tenta på freda och jag har spenderat 11 timmar i en orange snurrstol i plugget och sträckläst två miljöpolitiska böcker på ca 400 sidor vardera. Den sista boken var bara ett dagslån och eftersom jag tydligen inte var kapabel till att sträckläsa 800 sidor böcker har jag med mig 200 kopierade A4-papper hem. Sade jag att jag läser m i l j ö p o l i t i k. Men jag om någon vet att det är en myt att leva som man lär, så lite träd får helt enkelt ta konsekvenserna av att jag inte lyckats plugga i tid. Hur som helst, att behöva sitta 11 timmar (Minus en mackarast på 10 min) på en snurrstol kan få vem som helst att känna självömkan. Som om det inte räckte så drabbas jag självklart av översvämning en stund innan det är dags att åka hem. Hade senaste tiden börjat tro at jag hade en bulle i ugnen, i övrigt något jag tror varje månad dagarna innan mens. Men inte var det någon bulle där inte (hade varit lite förvånande om så vore fallet med tanke på min senaste tids ointresse för partnerskap, men mirakel sägs ha hänt förr om man får tro 'baby Jesus'), något mina nya jeans blev varse om långt innan det gick upp för mig vad som hade hänt. Efter en halvtimmes skrubbande på toan övergav jag Södertörn och bestämde mig för att bryta löftet om chokladförbud på vardagar och nyttig middagsmat. En stor marabou chokladkaka, en liter glass (med chokladsås), en fet pizza och en mycket tilltalande soffa är vad jag ska ha. Nu, nu, nu.



(Efter att jag gått ner i mjukisbyxor till konsum).