Perfekt. Oslagbart.

Efter en period som mest kan kännetecknas av ett jävla ältande, självömkan och lågstämdhet är helger som den som var ovärderliga. Den började redan i torsdags då jag hoppade på ett tåg med destination Norrköping. Hamnade bredvid en tant vars man dog 1981, vars barnbarn jobbade med TV och vars huvudintresse med tåg tyligen var att prata med personen intill. Skolboken blev mer lidande än jag dock. Hon var ändå rätt rar. Väl framme slängde jag mig in i en röd volvo med Norrköpingsborna som tog oss tio mil söderut, närmare bestämt till Öndal. Två dagar bestående av Irish, spel, prat och vila. Och ja, en hel del tid satt vi i den röda volvon. Skulle köra lenis karl och bror till ett naturskyddsområde där de skulle fiska. På vägen dit mötte vi en timmerbil, lenis fick backa tre kilometer eftersom vägen var för smal och med en halvmeter snö var det ingen vits att chansa på att få plats i något dike. Samtidigt befann sig jägare i action lite här och där och en älg kom springades över vägen med hjärtat i halsgropen. Dock klarade den livhanken för det enda spår av jägarna vi kunde se var deras två bilar som stod placerade en liten bit för långt ut i vägen. När Lenis lyckat backa sina tre kilometer och kommit fram till en större väg fick timmerbilen likaväl stanna kvar och tuta. Jägarna kom inte. Efter ett tag gick timmeråkaren ut ur sin bil, kikade in i jägarnas och hoppade in i en av dem. Förvånade Stockholmare såg häpnade på när karln körde ut först den ena bilen och sen den andra för att till sist hoppa in i sin timmerbil och dra vidare. Kvar satt vi. På den stora vägen med en jägarbil som blockerade vår framfart. Jo, timmerbilen hade inga planer på att parkera den så vi kunde ta oss någon stans. Lenis karl, som inte har något körkort, tog mod till sig och gjorde likadant som timmeråkaren, men fick inte igång jägarbilens motor. Då fick vi alla hjälpas åt och knuffa på. Den ena satt i, vi andra pushade och till sist hade vi lyckats parkera bilen lite närmare diket. Det hela gick bra även om jag var lite orolig för öppen eld när vi skulle köra iväg jägarbilarna. De kom som tur var inte dit. Men kanske blev de lite snopna senare då deras bilar var borta.

På lördag gjorde jag tillsammans med sex barndomsvänner Norrköping osäkert. Ja, vi sjöng faktiskt en "tuffa gänget"-ramsa när vi gick ut till dansstället. Tror det måste skrämt skiten ur de flesta. Kvällen var perfekt. Så god mat, gott sällskap och bra dans att jag rankar den till årets bästa kväll. Vi är världens bästa gäng. Kanske inte alltid tuffast, men helt enkelt oslagbara. Om perioden hittills kan kännetäcknas av diverse lågstämdhet och självömkan är det nu slut med det. Jag har faktiskt inte ett enda dugg att klaga på längre. Och det gör mig lycklig.