Utan existens

Är jag utan existens? En fråga som alltför ofta blir besvarad med ett ja. Världen sägs vara liten. Ja, så liten att man stöter på individer här och där som man antingen känner eller känner till. Men i denna lilla värld är det ändå lätt att snabbt bli ett med intet. Vad gör jag om dagarna? Jag går upp. Jaget är vaket och jag är allt när världen är utanför. Så där det ska vara när man är hemma. Efter en snabb frukost och dusch tar jag första steget ut i verkligheten och slås av att det bor andra människor här. Sätter mig på en buss och bläddrar i DN. Torsdagens på stan-del tuggas i lätt en tid då morgongruset fortfarande är fastkletat i ögonen. Jag läser om folk och fä som alla tycks vandra omkring på stockholms gator. Det är namn man har koll på. De är folk som är viktiga. Som kan musik. Som kan klubbliv. Som sysslar med design. Som har bra inkomst. Kanske konstvetare eller varför inte en konstnär. Jag krymper. Jag krymper innan klockan har blivit nio och jag vet att jag kommer krympa desto mer.

Åker till Hammarby för att hämta nycklar till min nya lya. Fint, fräscht. Jag tänker på de som bor här. Ja, de som bor här på riktigt. Som har pengar till att faktiskt köpa en lägenhet och inte som jag, råkat få tag i en studentlya. Jag tittar mig omkring på tvärbanan och tycker mig kunna se status reflekteras i alla dessa ögon jag möter. Böjer ner huvudet en bit och sneglar ut genom fönstret. Sen skrattar jag tyst. Vad håller jag på med? Jag har väl lika mycket rätt till status som vem som helst. Och kanske har jag mer. Äh. Lägg av nu Elin, säger jag till mig själv. Och jag lägger av. Jag hämtar nycklarna, kikar på lägenheten (som jag för övrigt har blivit förälskad i) och tar mig hemåt.

På tåget hem funderar jag på hur tiden ska räcka till. Uppsats, tenta, jobb och flytt. Allt inom loppet av några dagar. Dessutom vill jag ju hinna gå ut en sväng i helgen också. Hmm... Tänker lite på lägenheten igen. Ska jag skriva något om den som hälsningsfras på msn? In love with a flat. Ja, det gör jag, tänker jag. Vänta lite. Vad håller jag på med? Sitter och funderar på vad jag ska skriva som häslningsfras? Har jag inget bättre för mig? Krymper direkt en halvmeter när jag inser att jag är patetisk.

Kommer hem. Hemma. Skönt. Fri från omvärlden och växer till max. Jag är ensam i världen, precis så det ska vara. På med mjukisar, brygger en halv kanna kaffe och trycker på den magiska knappen. Datorna är igång. Utan att jag hinner riktigt märka det har jag sakta men säkert börja krympa igen. My Space, YouTube och för att inte tala om google. Alla dessa människor. De som finns. De som gör något vettigt. Alla hittar man där. Jag kan inte sluta titta och inte heller sluta lyssna. Drömmer mig in i deras värld, i cybervärlden som någonstans existerar på riktigt. Samtidigt blir mina händer genomskinliga och jag tynar bort. Liten teskedsgumma som hackar sig in på kreditkortsupplysningar i brist på bättre nöjen. Men mig hittar man aldrig på vare sig youtube, my space eller google. Nej, för jag har släppt in världen i mitt hem och förblir här utan existens. Ändå tills morgonen åter gryr och jag krymper på nytt.