Är nog sjuk. Åtminstone vill jag gärna tro det för jag har inte lyckats ta mig ut från lyan och inte heller kom jag upp i tid. Sitter nu och formulerar en ansökan och arbetar med mitt CV. Fick lova att stryka en del arbetslivsmeriter. Känns lite irrelevant att ha kvar sådant man gjorde för tio år sedan på någon högstadiepraktik. Så det blev till att radera. Var tvungen att komma på vad en arbetsgivare hette och började leta efter några sparade lönespecifikationer. Hittade inte det, men däremot en del vettiga arbetsprover och ett brev som fick mig att bli sentimental. Det var adresserat till hjärtat från någon som skulle sakna mig, som älskade mig, som kysste mig och som skulle resa bort. Det var från någon som var min. Ibland är det så otroligt lätt att bara blunda, tänka på något annat och glömma. Men så dyker det upp små påminnelser, små bilder som får en att ångra, att längta, att sakna. Ens meritlista är lätt att justera, det är bara att radera det som inte längre ska vara. Men en annan sak är det med ens minnen och känslor. Jag gör verkligen allt för att glömma, för att försöka vara stark, kall och cool. Men i slutändan sitter jag ändå här. Rädd, ensam och trasig. Jag har inte blivit bränd av någon. Aldrig. Men jag har bränt mig själv så jävla hårt att jag inte riktigt hittar tillbaka.
Jaja. Jag gillar självömkan, specielt då jag har tusentals böcker att ta mig igenom och ser tårar som en suverän undanflykt. Men kanske är det dags att bita ihop nu. Har en slags dejt i kväll och det vore ju trevligt om jag inte behövde komma dit med rödsvullna ögon efter att ha bölat över något någon skrev för snart två år sedan (nej då, jag lever inte alls i det förflutna). Hade en rätt underlig vecka, den som var. Lyckades på något vänster trassla in mig i något som liknade en relation under loppet av en vecka. Fick panik och bestämde mig för att backa. I kväll blir nog sista dejten. Jag är inkapabel till att tycka om. Det går liksom inte så bra ihop med min självömkan. Och så tycks det alltid gå så jävla fort.
tisdag, november 13, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar