Vi vill vänner väl.

Nu sitter vi här, ännu en natt. I stället för att lägga er och stirra i taket i hopp om att somna stirrar ni på en skärm för kanske, kanske kan deadline hållas. Går minst sagt segt. Speciellt då de alltid börjar filosofera om småtimmarna. Sigur Ros fick oss att börja tänka på forna dagar och forna vänner. Bästa vänner. För nu är det forna. Man insåg precis att det inte går att vara bästa vänner då den ena eller andra har träffat en ny. Och kanske gick det inte innan dess heller. De klagar inte, det gör jag faktiskt inte, men vi tycker det är tråkigt. Det är inte heller någon annan som klagat, ingen som hotat och ingen som ifrågasatt. Men min bästa vän kan jag alltid ringa. Ni vet att de alltid lyssnar och alltid stöttar. Min bästa vän står på min sida, oavsett om jag inte förtjänar det. De kanske inte alltid hörs, de två, inte ens så ofta men ändå. Ändå finns inget som någonsin hindrar att luren lyfts. Och här. Där insåg jag att jag inte alls kan vara bästa vän nu. Vi kan inte lyfta på luren. Jag vill det inte ens längre. Är för en gångs skull fast beslutsam om att inte vara egoistisk. En vän kan hon ha kvar. En vän vill jag ha, en som bryr sig, som ringer, som tycker om. Men en vän och inte längre en bästa. Hon ska göra allt för att detta ska bli något bra. Och gör jag allt gör jag ingenting alls.