Paranoida sate.

Hållt mig borta från tangenterna en vecka. Kände att det var dags för en paus. Eller egentligen kände jag nog bara ett "oj, nu har jag sagt för mycket". Lite rädd. Eller livrädd, beroende på vilket humör jag vaknar på. Insåg att adressen hit finns lite här och där. Samtidigt har jag börjat ta ut svängarna; inte till något estetiskt bättre utan helt enkelt mer personligt. För personligt. Så när anonyma kommentarer titt som tätt trillar in blir jag smått paranoid, ja, självmordsbenägen, och tänker "helvete". För när adressen är vida spridd händer det att "fel" folk får den och "fel" folk läser "fel" saker. Kanske känner man igen sig. Tänker "det där handlar ju om mig". Kanske läser man vidare, men hejdar sig, utropar "det där är ju inte sant!". Kanske, troligtvis, har man helt rätt. För det är kanske inte riktigt sant. Jag bad inte någon karl dra åt helvete, jag sade bara att jag inte ville ses. Inte heller tacklade jag någon tant på friskis, jag råkade vara lite för slö så vi krockade och hon föll. Det kunde lika gärna ha varit jag som föll. Men det blir så mycket bättre med tacklingar och svordomar. Jag kryddar. Vrider och vänder på sanningen tills resultatet speglar min egen fantasi mer än verkligheten. Och nu har jag blivit skraj. För kanske är jag avslöjad. Darrar som ett asplöv för det står inget namn under kommentarerna. Nu kommer allt gå åt helvete. Och så går det åt helvete. För helvetet är dit man kommer då man inte kan hålla sig till sanningen. Snälla. förlåt. Förlåt för att jag ljög. Det var inte meningen. Och jag ska aldrig mer ljuga. Jag lovar.


Förresten; jag gillar kommentarer, absolut. Men ge mig en liten, liten initial. En bokstav så jag i alla fall kan pricka av min lista för "fel" personer. Och så kanske jag slipper vara så patetiskt paranoid.