För vänskap som väger mer.

I går hade jag kvalitetstid med C som bott här i veckan. Te, ljus och prat. Jag upplevde en vanlig söndagstristess, somliga kallar det baksmälla och hon hade en ren allmän existentiell ångest. I båda fallen kan man ifrågasätta vad det är för mening. Egentligen. En solig dag är allt ändå slut, så varför inte skita i allt med en gång. Kraven är för höga. Vi blir apatiska och skiter i att uppnå minsta lilla. Ibland. Jante-lagen ena dagen för att följande dag drabbas av en näst intill manisk självsäkerhet och målmedvetenhet. En vecka senare är det återigen zappande i soffan som gäller. Vi vill så gärna vara omtyckta, men är för rädda för att bli ratade att vi väljer att själv rata först. Den som inte vågar, kan aldrig vinna. Men vad är glädjen av en vinst jämfört med magkänslan av en förlust? Egentligen nu. Eller ska vi kanske chansa? Vi går rakt på saken, skjuter iväg en pil och får in en fullträff. Amor i ett halvår, men sedan pang. Bubblan sprack. Och här står vi. Ensamma. Gråtna. Och vi undrar om vi inte ska ta och skita i allt med en gång. Nu, genast. Men så sitter vi här och det känns bättre. Det är ju bara en fas. Och jag är aldrig ensam. Inte C heller. För vi har alltid varandra. Och det betyder så jävla mycket mer. Oavsett hur många gånger det känns som om man ska tappa fotfästet och ramla handfallen ner på gatan till allmän beskådning, eller hur många gånger man ska känna hopplöshet, för att inte tala om ovisshet, inför den diffusa framtiden har vi, jag och C, något att vara fruktansvärt glada för. Vi har varandra. Egentligen.