Kärlek och revirpissande.

I går ringde herr ex. Eller han ringde först i förrgår och skulle säga hej. Då var jag på Askö (marin fältvecka), satt och åt middag och bad om att få ringa upp.
– Eum, jag kan inte prata senare, jag ska träffa någon, sade han då. - Jaha, en dejt alltså, muttrade jag. Men då hörs vi i morgon i stället.

Morgondagen kom och herr ex ringde, mest för att vi skulle säga hej då eftersom han drog till sydamerika en timme senare. Men i stället för ett vanligt hej då, vi ses sade han: - Det börjar bli seriöst nu, vi kommer nog bli tillsammans. "Vi" syftade självklart inte på herr ex och jag, utan på herr ex och hans dejt.

Hur som helst. Det är jätteskoj att herr ex träffat någon som han vill bli ett med, men vad ska jag säga egentligen? Självklart blir jag tårögd (har lärt mig behärska böligheten) och stum när han helt utan förvarning ringer och säger att han ska skaffa fru och barn nu. Så "grattis, vad kul", känns lite krystat att klämma ur sig, även om jag gav det ett ärligt försök.

Detta fick mig att fundera. För det första kring herr ex osmakliga tillfälle att säga något innan det ens har hänt, dessutom när jag befinner mig på en öde ö. Liksom på hans snabba vändningar, för en vecka sedan var han i allra högsta grad utan ny familj i sikte. Men för det andra började jag fundera över mig själv. Varför sitter jag och gråter över ett ex?

Och ärligt talat vet jag inte. Kanske är det för att jag hela tiden har ett citat som en kompis sade en gång rullandes på repeat i bakhuvudet: "Kärleken är det viktigaste vi har". För fröken livrädd för kärleken behandlar inte kärleken som det viktigaste hon har. Om jag skulle lyssna till mitt hjärta så vet jag vem och vad jag vill ha, med alla dess brister. Men om jag lyssnar till mitt förnuft och till allt annat skit som rör sig i mitt huvud har jag en bild av en drömprins som jag tänker haffa en dag. Snygg så klart. Men först ska jag vara fri i en evighet; resa, jobba utomlands och helst av allt hamna i en skyttegrav någonstans på andra sidan jorden och självklart bli ihågkommen som en martyr efter jag gjort något martyrlikt och dött. Kanske bryr jag mig så mycket för att jag innerst inne vet att min egen masterplan inte alls väger upp mot känslan av att dela sitt liv med någon annan, och när nu herr ex går vidare med någon annan är det inte längre okej för mig att vända tillbaka.

Alternativt är det kanske inte alls så invecklat och djupt utan handlar om ren och skär pissa-revirinstinkt. För jag pissar revir. Stora, blöta fläckar som inte ens vanish kan ta bort. Egoism med andra ord. Och i så fall handlar dagens tårar enbart om självömkan. Aningen bittert.

Eller så gråter jag över mitt ex för jag inser att jag har förlorat, inte någon för det valde jag själv bort för länge sedan, utan något. Jag har förlorat eftersom jag bara stundtals förstår vad som är viktigt. Jag har förlorat för att jag glömmer bort hur man gör, hur man blir vän, hur man tycker om. Jag har förlorat för jag inte vet vad kärlek är. Och den insikten kan få vem som helst att gråta.