Elins Big Bang.

En bakisdag kan bestå av mycket ångest och huvudvärk. Denna har till större delen inneburit en känsla av lättnad. Jag misstänker att anledningen till känslan inte är mängden intagen alkohol. Inte heller är det troligt att den beror på all mängd endorfiner som sannolikt frigjordes under mitt konstanta dansande på någon svartklubbsliknande fest under liljeholsbron. (I övrigt en otroligt lyckad och givande fest) Lättnaden består nog i att jag i dag för första gången sedan herr ex och jag breakade kände mig uppriktigt glad för att han har blivit kär i någon ny. Inte så att jag skulle utbringa en skål och hurra, men på ett sätt som man är då en nära vän får det han eller hon förtjänar, även om man helst velat ha det själv. Man unnar någon något.

För en dag kommer tydligen dagen då man inser att slutet leder till en början på något annat. Det där som alla jämt säger, men som man själv inte riktigt förstår för att det helt enkelt känns så slut. Vad då "det går fler tåg"? Det här var ju tåget jag skulle ta. Vad då "förlorar du en så står dig tusen åter"? Det var ju kanske denna jag ville ha. Vad då tiden "läker alla sår"? Jag vill kanske inte låta tiden läka mina sår. Spelar ingen roll vem som är orsaken till slutet, början är ändå alltid knappt märkbar borta i horisonten.

Men så plötsligt. Eller väldigt långsamt och diffust. Plötsligt eller diffust, oavsett hur, så vaknar man den där dagen och inser att det faktiskt kommer att gå fler tåg, att det verkligen finns tusen andra och att man kanske kan låta tiden göra sitt. I dag insåg jag att början är här nu. Nu släpper jag taget om slutet; The End. Säger tack, det var då, det var bra, men nu är jag här och det är bättre. Just nu. I framtiden kanske det inte är bättre. Men då kommer jag åter vänta tills jag ännu en gång ska vakna och inse att slutet ledde till en början och en början som alltid känns rätt. Mitt egna Big Bang.