Mästerkatten i stövlar.

När jag började den här dagen var jag åter igen nio år. Då som nu hoppade jag upp ur sängen (efter obligatorisk omsomning i en timme, en vana jag började med i övre tonåren), drog i mig kaffet samtidigt som jag läste tidningen (i yngre dagar nöjde jag mig med att läsa vädret till en kopp oboy) och gjorde mig i ordning för en dag i skolan. Precis lika glatt som nio-åringen som ska börja sitt sista år på lågstadiet drämde jag igen dörren för att ta mig till plugget. Men jag är inte nio. Jag är 23. 23 år och singel. Så pass rutinerad singel att den första människa jag får ögonkontakt med råkar vara en inte allt för tokig karl i hissen. Dagen börjar med andra ord bra. Har hittills spottat minst fem heta singlar (ej vetenskapligt bevisat) i mitt eget trapphus. Sex om man räknar med karln jag uppfann i min dröm samma natt. En riktig puddding, bjöd mig på camel lights (forfarande inte tagit ett enda bloss) och jobbade som rallare med blåställ, långt hår och något så ovanligt som pjäxor på fötterna, sådana där man har när man åker långfärdsskidor. Men bakom den underliga outfiten fanns där minst sagt en riktig karl (inga sexuella anspelningar nu tack, jag spanar just nu; även i drömmar).

Då jag släppt karln i hissen ur sikte och tagit mig till skolan och engagerat plockat upp min härligt fylliga engelska ekologibok inser jag att vi har föreläsning med andra än vår vanliga klass på 10 personer, varav en av maskulint kön men med samma kvaliteter som jag får ut av mina feminina vänner. En efter en dimper biologerna in i rummet och till sist står även han där. Ett span jag kollat in under stora delar av mitt singelår. Vi går i samma klass! Typ. Inte trodde jag att det fanns en chans på miljonen att vi skulle hamna i samma klass, men miljonen visar sig ofta vara mindre än jag tror. (Jag trodde inte heller att chansen att välja spana in skogsmullar var vidare stor). Ägnade ändå 70 procent av uppmärksamheten åt föreläsaren och sedan för flitiga studier i biblioteket några timmar (Där spanet självklart visade sig sitta en bit bort, men det var inte planerat).

Fick veta att det var mer eller mindre obligatoriskt att ha gummistövlar på morgondagens lektion då vi ska ut i skogen och göra en fältövning. Äger ett par, men de befinner sig på landstället. De skulle ändå inte komma i närheten av mitt eget hem så jag fick ge mig ut på jakt efter skolan, Om jag varit glad och positiv i tre dagar (under dessa dagar har mitt rökavbrott pågått) fick jag känna på effekterna av vad riktig jävla abstinens innebär. Stress och folk är ingen bra kombination med nikotinbrist. Väl på söder fanns det inga affärer som hade ett par stövlar jag ville ha (till ett rimligt pris), inte ens ett par klassiska gröna lyckades jag nosa upp. Tog mig in i vimlet i city och hittade till slut ett par på scorett. Svarta med vita ränder och där man tydligt ser att de kommer från esprit. Jag är nog den enda skogsmullen som kommer traska runt i märkesgummistövlar, men det ska ta mig tusan synas att den här skogsmullen inte alls är en i mängden gräsletare. Hon är snart journalist. Och inte en röd sådan, inte heller en grön eller blå. Nej, hon är precis det som saknas inom kåren; en liberal sate med schysta gummistövlar.