Bara vara Elin duger bra.

Idag har jag namnsdag. Idag är det min dag. Idag och bara idag. Och så är det för resten av landets 55930 Elin. Känner mig inte lika unik efter den statistiken. Så jag funderar på att börja om på nytt. Ett nytt namn och en ny tillvaro. Radera en av alla dessa Elin och fly. Fort som fan.

Började faktiskt redan igår med att utrota denna tillvaro. Hade närmare 900 sms på mobilen. Raderade allihopa under loppet av trettio sekunder. Raderade samtidigt telefonnummer så jag inte längre ska kunna ringa folk från mitt gamla liv. Och nu sitter jag och funderar på hur det vore om jag skulle ta och sälja möblerna, säga upp lyan, posta ett brev till familjen med texten "Tack och vi ses", ta väsken över axeln och bege mig till flygplatsen. Köpa en enkel biljett på måfå, kanske ta en kaffe och cigarett medan jag väntar på avgång. Och så skulle jag le. Le för att jag ska bli en hemlighet, le för att jag är på väg mot något nytt. Le för att jag ska bli fri. Men innan ciggen är fimpad skulle bilderna i huvudet börja komma. Alla andra då? Min familj, mina vänner och hela mitt liv. Jag kanske kan fly från mitt namn, men aldrig från mitt ego. Efter några timmars filosoferande på Arlanda skulle jag med huvudet lågt och tårarna rinnande punga ut 100 spänn för flygbussen tillbaka till stan. Och därefter vidare med haningetåget till pärornen och förklara mig hemlös innan de har hunnit få en chans att se min handskrivna hej då-lapp. För jag är fast. Fast i Stockholm och fast i mig själv. För feg för att fly? Eller för modig för inte stanna? Oavsett vilket så är jag Elin. Och att bara vara Elin är inte så tokigt. Det kunde ha varit så mycket värre.