Ett slag för oss töser.

Gjorde en god gärning igår. Eller rättare sagt så reagerade jag helt normalt då två idioter långt in på småtimmarna fick för sig att använda 7-eleven som ett forum för sexuella trakasserier. De flesta töser har säkert varit med om att någon klappar till en på rumpan på bussen, slänger ur sig kommentarer som kan få den mest pryda att känna sig slampig eller jamar bakom en när man traskar på trottoarkanten. Och de flesta töser gör nog som jag; håller tyst för jag måste ju ha tagit miste. Du intalar dig själv att du har hört fel. Fast innerst inne vet du vad som hände. Du hörde rätt. Du kände rätt. För oftast tar man nog egentligen inte miste om sådant.

Två unga karlar befann sig inne på 7-eleven då jag traskade runt och plockade på mig diverse prylar (som jag skulle betala för). I ögonvrån ser jag de två och hör något som skulle kunna handla om en lollipop. Men det var dessvärre inte en klubba det var fråga om. Första tanken som slog mig var att jag hade hört fel. Men sekunden efter insåg jag vad de jävlarna hade sagt och gick fram till dem och vräkte ur mig kritik som fick dem att blekna av häpnad.(Jag pratade för en gångs skull inte heller lågt, det skulle nämligen inte få undgå någon vad de var för några svin). Killarna pep iväg med hakona nere i brallorna och tungorna svalda och begravda i magsäckarna. Ingen sade ett ljud och jag skakade av mig ilskan, tog mitt dussin natttilltugg och ställde mig i kö. Killen framför såg lätt orolig ut och sade utan att tänka vidare logiskt "jag ska bara köpa ett paket cigg så du kan gå före mig". Jag log, förklarade att jag inte var arg på honom och att han nog skulle behålla sin köplats eftersom jag skulle ha betydligt mer än ett paket cigg. Mina inköp i form av kakor, chips och en massa godis gick på över hundra spänn. Inte nog med att jag hade en hel uppsättning bakismedicin att ta med mig hem hade jag även ett nyfött mod. För det är inte jag som hör fel. Det är inte alla andra töser som beter sig galet. För korta kjolar eller ej spelar ingen roll. För även med full mundering så tycks vissa ibland se oss som objekt man kan tilltala och ta på hur som helst. Om vi inte säger ifrån. Igår var det min tur att säga ifrån. I morgon kanske det är din. Och fy tusan vad det känns bra.


Idag är jag folkskygg. Kanske även kan kallas för bakisångest? Fick för oss att försöka spåra ur en måndag, vilket gick sådär, men bakis kan man tydligen bli iallafall. Skulle precis ta mig till tanto för att spela minigolf med skönt gäng, men kom aldrig längre än till Gullmarsplan förrän jag vände om. Tog mig snabbt tillbaka hem. Här är jag trygg. Här behöver jag inte se någon annan. Och ingen kan heller se mig. Frihetens fängelse. Home sweet home.