Brusigt rus.

Egentligen borde jag bara ta och sova nu, men någonting håller mig fast här. Sitter på en stor kudde på golvet med datorn framför mig. Här tillbringar jag ungefär 80 procent av den vakna tid jag är hemma. De övriga 20 % består till 15 % av att datorn ligger i den säng jag också ligger i, samtidigt som TV:n är igång och radion spelas i bakgrunden. Tidningen ligger mer än sällan bredvid datorn, även om den prioriteras under de övriga 4 % då jag äter. Att den ligger bredvid datorn är egentligen totalt meningslöst. 1 procent återstår, jag vet. Den får gå till dusch, toalettbesök, smink och hårfixande, samt tjuvrökning på balkongen. (eller fransk balkong som det egentligen heter.)

Jag är alltså fast. Likt en herionists sprutbehov har jag hamnat i ett osunt mediemissbruk. Jag förloras i bruset och har i slutändan glömt allt som sagts och allt som visats. Men ändå sitter jag likt förbannat kvar, trots att ögonen är grusiga av trötthet och ryggen knakar av taskig hållning. Förstår inte riktigt vad det är jag väntar på. Att någon ska smälla en raket på nätet? Det kommer inte att hända. Att jag ska stöta på något otroligt spännande bland alla googlesökningar? Det kommer inte att hända, så länge jag söker på samma jävla grejer. Att jag helt enkelt ska få en uppenbarelse? Ja, kanske är det precis vad jag söker. En uppenbarelse som kan få mig att klippa banden. Sluta med fjärrkontrollen, stänga av snacket och helt enkelt stänga ute världen från mitt hem. Finns det något slags antibus mot mediemissbruk? I så fall behöver jag en langare nu.