Botten är nådd.

Nu är det mycket. För mycket för att lilla jag ska hinna med. En dryg vecka kvar av skolan och jag har lyckats dyka rakt ner i en djup svacka som inte vill ge mig ens en gnutta sol. För några dagar sen ville jag bara spy galla, vilket var mitt vackraste uttryck då. Men nu är det ännu värre. Självförtroendet har sinat och jag krälar på botten. Och inte gör det saken bättre att ens lärare av någon outgrundlig anledning tycks avsky en. Har deadline på reportage i morgon, vilket jag började med igår kväll i form en intervu. Gick så där, blev lite ostrukturerad, men slumpen gav mig inte de bästa förutsättningarna. Och utan ett självförtroende är intervjuer och reportage inte världens bästa sysselsättning.

Än ska jag kanske inte förkasta allt. Renskrev anteckningarna i morse och insåg att hela grejen faktiskt kan bli bra. Detta efter att jag spenderat en halvtimmes dividerande på väg till tåget med herr ex om mina brister gällade mitt kommande yrkesval då han gav mig lite kritik för min intervjuteknik. (Har en kaffetorsk inte fått sitt morgonkaffe än så är kritik ingen höjdare). Dividerande kanske var att ta i, herr ex hade nämligen rätt och när jag gör fel och någon annan har rätt blir jag rätt frustrerad. Speciellt då jag råkar vara medveten om mina brister. Hur som helst, dividerandet bestod av en liten kommentar från herr ex. Varpå jag totalt brast och gormade om att det var synd om mig och att inget var mitt fel.
- Förlåt, sa herr ex.
- Det är lugnt, svarade jag och tog ett djupt andetag. Jag kan bara inte ta kritik idag.

Sen så blev jag plötsligt förbannad igen.
- Fan. Jävla stress. Skitskola. (Vet inte hur mycket jag faktiskt sa eller hur mycket jag egentligen bara tänkte, men less var jag.)

- ÅH, utbrast herr ex samtidigt som en liten glödlampa plötsligt tändes ovanför hans huvud. J A G borde ju veta att INTE ge dig kritik innan du fått ditt kaffe.
(Nej, det borde du verkligen inte göra, tänkte jag)

Jag fick mitt kaffe strax efter. Då började jag gråta i kassan på pressbyrån. Kommer fortfarande inte underfund med om det var av glädje för kaffet eller av brist på andra talanger. Sedan snyftade jag lite fram och tillbaka på tåget medan jag spillde kaffe över allt. Sade adjö till herr ex och begav mig till skolan. Väl där renskrev jag anteckningar, började förbereda för en opponering och blev på bättre humör. Sms:ade herr ex; tack och nu är allt bra igen. (Herr ex är verkligen en pärla som kan ta mitt taskiga morgonhumör).

En timme senare skulle dagen komma att bli värdelös igen och jag likaså.

En tjej opponerade på min text och gav den enbart ros. Likaså resten av klassen. Kul tänkte jag, hade inte höga tankar om den innan. Sedan gick läraren igång och sågade den helt. Och mig. Efteråt sa en kurskamrat "Elin, jag fattar inte varför hon alltid är så elak mot dig". Och jag blev varm om hjärtat. Kul att nån annan märkt av det. För så är det. Om någon undrar varför jag plötsligt tappat lusten för att skriva och för att plugga är detta en av huvudorsakerna. Fick se tidningen som jag var layoutansvarig för färdigtryckt idag, högt sa hon att det var den snyggaste någon klass någonsin gjort. Till mig har hon inte sagt ett pip. Känns otroligt peppande.

Nu har jag övat lite. Dags att skriva något mer seriöst kanske. Deadline närmar sig.