torsdag, april 12, 2007

Långsökt om stress

Lider av konstant samvetskval och stress. Mest iditoiskt tycks vara att jag faktiskt gillar det. Under påskhelgen drog jag nämligen till landet. Anlände i min nya svarta skinnajacka (som för övrigt är en guldklimp) och laptopen slängd över axeln. Faktum är att jag dessutom sprang genom halva stan först för att ens hinna med bussen. Väl framme drog jag genast av mig mitt fodral och intog landets heligaste mjukisar, stickade trasiga raggsockor och en färgglad lång cardigan. Såg ut som en blandning mellan en dansk skogsmulle och pippi långstrump.

Under tre dagar gjorde jag inget annat än åt, sov, läste och löste nån bok och en massa korsord. Total lycka. Gick omkring som en harmonisk gud i några dagar. På söndagen var det dags att ta bussen hem igen. En halvtimme innan vi skulle ta oss till stationen insåg jag hur jag började stampa med foten och maginnehållet tycktes vilja vrida sig tack vare en hel del kemisk produktion i kroppen. Stress. Vet aldrig om det känns bra eller dåligt. Den är bara där. Och jag börjar tro att jag gillar det. Jag gillar att bo i Stockholm och alltid halvspringa från ställe till ställe. Jag gillar att hoppa på ett tåg eller buss och sätta i gång att jobba för jag alltid ligger en halv vecka efter schemat. Jag gillar att anlända och direkt åka vidare för att möta upp nån vän. Jag gillar att behöva prioritera. Jag gillar att darra på jobbet av ett allt för stort intag kaffe. (Samt ofta även en bieffekt av stress och vissa utgångar). Jag gillar helt enkelt att inte må helt tip top 24-7.

Jag är en klyscha av hur en Stockholmare är vars alla motton säkerligen innehåller ordet kvalitétstid. Och orsaken? Tänk ordspråket borta bra, hemma bäst. Om man aldrig reser bort ibland så lär man sig aldrig uppskatta hemmet. Och det är precis så med stress. Om jag inte skyndar och pressar mig själv till max vissa perioder så skulle helt enkelt inte tre dagar med lite korsord på landet kännas som en tur till mecka. Något gudomligt. Stressen förhöjer lugnet. Och därför fortsätter jag helt enkelt skynda lite till.

Inga kommentarer: