Är jag vuxen nu?

I veckan firade jag min födelsedag. Blev 23 år och har ägnat de första dagarna över att försöka komma underfund med huruvida jag är vuxen eller ej. Vuxen är spontant något jag inte vill vara, är man väl där finns det ju ingen återvädo. Ja, bortsett från seniliteten i senare ålder såklart. Dessutom förkippar jag vuxenvärlden med arbete, barnproduktion, räkningar, ansvar, städning och ingenting annat. Att vara vuxen är trist.

Men kanske är det inte så farligt. Kanske är man redan där. Och kanske är där inte riktigt vad jag först trodde. För oavsett hur tråkigt det låter (och är, ska inte förneka det) med att kamratpostens brevvänner ersatts med ännu trognare brevskrivare från telebolag och hyresvärden. Eller hur glad jag blir av att få dammsugaren som stod på förstaplats i födelsedagspresent finns endå en liten detalj som gör all möda väl värd. Jag bestämmer helt själv. Ingen säger åt mig vad jag ska göra. Jag kan faktiskt göra i princip vad jag vill, så länge jag fattat att det är på mitt ansvar. Och det har jag fattat. Kan jag dessutom ta det ansvaret så har jag nog blivit vuxen. And I like. Jag gillar att vandra omkring i en morgonrock hela dagen om jag inte känner för att göra nåt annat. Och att plocka ut en massa på kredit, jag är inte dummare än att jag fattar att jag får betala skiten senare. Och jag gillar att få äta i sängen. Jag trivs med att sitta uppe en hel natt och jobba, även om jag mår rätt kasst dagen efter. Och framför allt gillar jag att den enda som kan skälla på mig är mitt eget alter ego.

Med respekten för omvärlden, ansvaret för sig själv och förmågan att ta konsekvenserna av sitt eget handlande tror jag man kan vara vuxen vid en ålder av fjorton likaväl som 55. Ålder är som så ofta sagt bara en siffra. Min siffra är 23.