Damp på tuben.

På tunnelbanan kommer hon på. En liten indietjej som spanar ut över den tomma vagnen och sätter sig bredvid mig. Hon ler. Jag ler tillbaka. Varför i helvete tar du inte ett tomt säte, tänker jag. Hon är söt. Brunt hår och ett litet runt, vackert ansikte. Hon stampar med sina svarta converse i takt med något som antagligen spelas upp i hennes huvud. Hon kanske är lite udda, tänker jag. Jag stirrar ut genom fönstret när tuben rullar över skanstullbron. I mörkret ser jag henne skymta i rutan. Hon tuggar på något. En bubbla växer sig så stor att den täcker hela hennes ansikte. Vad i helvete sysslar hon med, undrar jag. Hon sitter och tittar ett tag. Blåser några till bubblor och smäller dem. Poff. Hon hoppar upp på fötterna. Kikar på väggen med tunnelbanelinjerna. Sätter sig ner igen och låter conversen stampa lite till. Hon tar upp mobilen och ringer någon. Indietjejen heter Bella. Hon säger puss och hej då, lägger på luren. Plötsligt ropar hon "vad i helvete" rakt ut i den tomma vagnen. Jag tittar på henne, men hon ser fortfarande lika söt ut i ansiktet. Ingen reaktion över huvudtaget. Jag fäster blicken på dörrarna och börjar läsa på nödutgångsinstruktionerna, på varje språk så jag ska få tiden att gå. Tjejen hoppar upp igen. Kikar åter på resvägarna. Sätter sig. Stampar. Blåser bubblor. Ler. Suckar. Har tjejen damp eller? tänker jag och går av.