Julefrid? Eller inte.

Jul, jul. Strålande jul. Igår var det dags att vara slav under lattemaskinen igen. Vilket i normalfall brukar gå an, men dessvärre var både min chef och hennes nyinköpta "Carolas jul"-skiva kvar hela dagen. Vet inte hur många gånger jag bytte skiva, först till en julskiva med gamla godingar av bland annat Elvis, men till slut stod mig julen upp i halsen. Så jag satte på bra café-musik med total avsaknad av bjällerklang. Det höll sig i cirka tio minuter. Sen var den där jävla Carola igång och ylade om Gud och Jesus och jag vet inte vad. Jag höll på att kräkas.

Nu låter jag lite som en julhatare. Men det är jag inte. Jag är ett av julens störtsa fan -egentligen. Älskar att överösa folk i presenter, att tänka till och hitta det där extra som passar just honom eller henne. Att ha alla nära och kära samlade, att vänta, att äta, att mysa. Dagen innan jul har också alltid varit helt fantastisk. Alla i familjen pysslar med tomtar (vi är väldigt sena med att få upp vår tomteparad, det är därför jag har så svårt för tidig julmusik och pynt på övriga platser) och klär granen. Sedan tisslas och tasslas det i evigheter med paketinslagning och rimmande. Sist upp har, tills för tre år sedan, alltid varit mina föräldrar som slagit in sina största paket och ställt in en godistomte i varje barns (nja, gamla barn) fönster.

På julaftonsmorgon, den lättaste dagen att vakna på under hela vintern, brukar jag titta upp och se ett paket ligga vid fotändan i sängen. Ja, detta tills för tre år sedan också, vill säga. Sedan går man upp, fikar och äter frukost med familjen. Kanske träffar släkten. Kanske ringer sin pojkvän, om denna nu inte redan är där. Kanske tar man en sista sväng till ICA och köper lite av det sista. Kanske några trisslotter att ge till farmor, mormor och farfar. Kanske. Kanske inte alls.

Nej. I år blir det ingen jul. Iallafall tror jag att julstämningen inte kommer igång förrän på morgonen. Kanske har jag bara blivit för gammal, även om jag inte riktigt tror på det resonemanget. Man är aldrig för gammal för att fira jul, men man kan vara för bitter för att njuta av den. Så tycker jag de flesta verkar vara. Jag är inte bitter dock. Nej, jag är positiv. Optimist helt enkelt. Men i år, just i år, får julen skjutas upp tills nästa år. För det första är det ingen snö. Vem vill ha jul utan snö? För det andra har jag ingen pojkvän att skämma bort. Underligt. Och dessvärre har jag blivit förbjuden att köpa saker till familjen. För det tredje har min farfar gått bort, min mormor blivit paranoid dement och kommer icke våga sig hit och mina syskon, hmm. Mina syskon vill inte ha jul. Jag misstänker det iallafall.

Förra året gjorde jag en kupp. Vi (de andra) bestämde att vi bara skulle köpa en sak till var och en i familjen. Jag har/hade ingen talan. Så det jag gjorde var precis som de sa, fast jag köpte minst tio saker till min pojke. Han fick öppna paket efter paket och jag tror nog att jag såg en viss avundsjukhet i familjens ögon.



Nog om jul. Igår såg jag "Litte miss Sunshine" på bio. Den får en 3,5 av 5. Var jätterolig och bra, dock föll den lite på aningen dålig dialog emellanåt. Men rekomenderas för ibland skrattade jag så att det kom tårar. Och jag är inte den som skrattar högt annars. Ännu mer sevärd är kanske "Science of Sleep". Den som inte får sig ett skratt i den filmen har nog ingen fantasi. Eller iallafall ingen förmåga att leva sig in i andras fantasi.

Igår var jag på metro. Musiken var underbar och för tredje gångens skull mycket bra ljudnivå. Jag undrar vad som hänt?